Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Sigurd von Koch. Av Folke H. Törnblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke H.
Törnblom
Det musikaliska språket har i detta verk
kanske mer av expressionistisk energi än av
impressionistiskt drömmeri.
Friskhet utmärker också — som sig bör —
de fem havsstämningarna, vilka stå
pianostycken av t. ex. Debussys typ ganska nära.
Det är impressionism alltså, men en nordisk
sådan, de fem styckena ha magasinerat något
av vindarna från sommarens Östersjön, än
lekande än friska. Helt annorlunda blev
atmosfären, när von Koch ånyo vände sin
ton-sättarhåg till exotiska stämningar, till av
Hans Bethge förtyskade kinesiska dikter,
vilka föreligga tonsatta i tre häften sånger:
Die geheimnisvolle Flöte (1916),
Morgenlän-dische Liebeslieder (1917) och Die wilden
Schwäne (1918). Här har tonsättarens
impressionistiska stil nått sin högsta potens, i dessa
sånger är den harmoniska klangen det allt
dominerande och stämningsskapande
musika-kaliska elementet, sångstämman deklamerar
texten långa sträckor på en och samma ton,
och alla den impressionistiska stilens finesser
med enharmonik och till ytterlighet
komplicerade klanger äro mobiliserade. Det
nervöst sökande har försvunnit, den för
musikimpressionismen karakteristiska passiviteten
har dämpat det oroliga tonsättarlynnet, och
det musikaliska uttrycket har stabiliserat sig
och koncentrerats.
Men von Koch var skärkarl. Han kände
sig kanske i den exotiska miljön och den
diffusa klangdagern som en av figurerna i hans
bok kände sig när han var i land: om han
inte stack till sjöss snart, blev han sjuk.
Under de år då de kinesiska sångerna
komponerades, hade von Koch då och då lämnat
den exklusivt impressionistiska stilen för att
skriva en del sånger av mera allmänt
romantisk karaktär — en sång som Du Blomst i Dug
ur Stilla visor (1916) visar dock, att han
kunde vara en utpräglad klangdrömmare även
i annan miljö än den exotiska — och för att
skriva orkesterfantasien I Pans marker (1917,
uppförd på Konsertföreningen samma år)
och små Miniatyrer för piano (1918), vilka
föga ha gemensamt med impressionistiska
stämningar i Debussys anda. Men med
kompositionerna från sin allra sista tid kastade
von Koch loss och stack så att säga till sjöss,
sökande nya vägar. Kompositionerna från år
1919, den med det blygsamma namnet
Ballad utrustade pianokonserten (manuskript)
och de gammalsvenska visorna, voro en
vändning mot en mera nordiskt kärv stil —
kanske hade Rangströms musik spelat en viss
roll vid denna vändning —■ och balladen visar
tonsättarens gamla pioniärlynne. Den har en
i högsta grad aktiv anda, och tonsättaren ger
fritt utlopp åt sin förkärlek för rytmiska
problem. I intet av hans tidigare verk har den
för hans stil (åtminstone i hans större arbeten)
så utmärkande raden av varandra tämligen
bryskt avlösande episoder varit så tydlig som
här. Formen är lös och rapsodisk även inom
de tre satser, varav balladen består, lyrikern
von Koch förnekar sig icke i detaljernas
rikedom.
Gammalswenska wijsor blev hans
musikaliska testamente. Med tonsättningen av tretton
dikter av Lars Wivallius och Lasse Lucidor,
med vilkas äktsvenska lynne von Koch
kanske ägde en hel del gemensamt, har han
skänkt svensk tonkonst något av det
originellaste den kan uppvisa. Den gammalsvenska
tonen är utomordentligt väl träffad. Skall
man speciellt framhålla några av dessa visor
så skall det vara Wivallii visa Lärkians sång
är icke långh med dess pikanta svängande
mellan moll och dur, den pampiga
tonsättningen av Lucidors I månn af höga sinnen,
som utsökt väl tolkat den överlägsna
storsvenska uppsyn som skymtar mellan diktens
rader, och den milda och innerliga
Önske-wijsa av Wivallius.
Kanske anade Sigurd von Koch, att han
nu stod inför sin levnads slut. Den sista av
hans gammalsvenska visor blev också den
sista av hans kompositioner, och nog verkar
det varselartat, att den bar titeln Som een
siöman uthi stoor fhaar. Men som det anstår
en svensk sjöman och skärkarl mötte von
Koch icke dödsaningarna med räddhågade
och ångestfyllda klanger. I manligt E-dur
med stolt smattrande fanfarlika tongångar
tonsatte han de obevekliga orden:
Jagh springer up til himmelen
och nehr i diupet faller,
ingen är mehr min broder och wenn
hwad iagh ropar och kallar.
Segell och skeep i stycken gåå,
wenner och slechtingh swijka,
the böllior blåå öfwer migh slåå,
dödhen kan iagh eij wijka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
