Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Erik Kihlman. Av Nils Afzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Afzelius
syften än de egna intressena och att öppet
bekänna de idéer han hyste. Som talare
imponerade han med sin lugna överlägsenhet,
som polemiker var han lika slagfärdig som
nobel. När han genom en hemsk
olyckshändelse den 16 oktober 1933 blott 38-årig
rycktes bort, saknades han allmänt som en
av dem som bäst behövdes. Både genom sin
allsidiga läggning och sin energiska samling
kring stora uppgifter var ’han representativ
för sitt land och sin svenska stam.
Från 1916 medarbetade Erik Kihlman
ständigt i Nya Argus, som blev hans egentliga
forum. Vid sin död var han den
sammanhållande kraften i denna förnäma tidskrift.
Endast en mindre del av hans många artiklar i
Nya Argus har upptagits i hans
essaysamlingar. 1921 disputerade han på en avhandling
om Ibsen, vars allvarliga, spekulativa
diktarlynne alltid fängslade honom. Det ser ut
som om han hade dragits mellan kritiken och
det vetenskapliga författarskapet utan att
någondera fått övertaget. Han var väl
förtrogen med den rikssvenska
litteraturhistorien från ett studieår i Uppsala och Stockholm
1918—1919 under en .tid då den med Lamm,
Blanck och Böök upplevde en högkonjunktur.
Men den unge adepten fattade sin uppgift
annorlunda. I ett brev från 1924 skrev han
litet raljant på tal om en påtänkt
litteraturhistorisk anmälan: »Du kan inte tro hur
djupt okunnig jag är om manikeismen,
Rydbergs rövarromaner och engelsk-liberala
impulser etc.! Mina överväldigande
seminarieintryck av er lärdom ha ännu kvar sin första
friskhet och göra mig mäkta tvehågsen
inför kritikeruppgiften.» »Du är möjligen
medveten om», fortsätter han, »att jag (trots
doktorsavhandlingen!) upplever
litteraturhistorien på ett kanske i någon mån annat
sätt än ni. Själv har jag svårt att definiera
skillnaden. Men jag kan säga, att jag ofta
inför våra komparativa avhandlingar betages
av något som liknar förtvivlan (för stort
ord!) över denna ytterliga beläsenhet och
specialisering: skall det dock icke vara
möjligt och kanske nödvändigt att anvisa det
tunga jämförelsematerialet en blygsammare
plats som förarbete, som betingelse för
greppet på uppgiften och avvägningen av
synpunkterna? Jag kan ej hjälpa att det på
något sätt förefaller mig felaktigt att
sanningen om dikten ej skall kunna vara lättare
tillgänglig och konstnärligt njutbarare än
den oftast blir det i komparativ framställ-
ning.» Så hastigt nedkastade dessa ord än
voro, så ha de alltjämt sin giltighet, och de
teckna ganska väl det mål han hade utstakat
för sin egen litterära verksamhet. Man kan
nog säga, att han icke alltid lyckades i sitt
uppsåt att skapa sig en konstnärligt
genomarbetad och lättillgänglig form. Han måste
särskilt i början av sin författarbana ha
kämpat med starka hämningar. I hans tidigare
böcker är stilen genomarbetad ända till
pre-ciositet men har icke den lätthet och elegans
som kan försona med det alltför sökta.
Ibsenavhandlingen, som behandlar
problemet »liberal romantik» — i Sverige
aktualiserat genom Victor Svanbergs forskningar — och
som vittnade om sällsynta insikter i den för
Ibsens idéer bestämmande danska romantiken,
är i själva verket otillgängligare genom sin stil
och disposition än någon »komparativ
avhandling». Men det var uppfriskande att se
en ung litteraturhistoriker käckt hugga in på
ett icke svenskt ämne, ett universellt problem.
På den tiden avråddes man i Sverige
obönhörligt från att skriva vetenskap om
främmande länders litteratur. I Finland har
samfärdseln med Europa på visst sätt varit
livligare än här. Man kan hänvisa till sådana
dominerande personligheter som Yrjö Hirn
och Werner Söderhjelm. Man kan också
påpeka, att samma tendens att skapa kontakt
med utlandets, ej minst de romanska
ländernas, kultur som var ledande för
den svenskspråkiga Euterpe på senare år
har haft en motsvarighet i den finskspråkiga
Tulenkantajat. Det var därför naturligt för
Kihlman att välja Norges störste diktare som
ämne för sin avhandling, medan den utländska
litteraturen aldrig släpptes in i våra
rikssvenska avhandlingar annat än i vidlyftiga
inledningar, där »bakgrunden tecknades» för någon
ibland ganska futil inhemsk företeelse.
Kihlman hade helst velat fortsätta på den
inslagna vägen med studier i dansk 1830-—
1850-talslitteratur, främst Heiberg, men han
måste uppge planerna av rent yttre skäl:
omöjligheten att bedriva dessa forskningar
i ett finskt bibliotek. I stället ägnade han sig
åt studier i finlandssvensk litteratur, vilkas
första synliga resultat blev hans 1923
utgivna antologi, Ur Finlands svenska lyrik,
troligen en av de bästa antologier på svenskt
språk. Det med fin konstnärlig smak gjorda
dikturvalet, där historiska och estetiska krav
ha tillgodosetts i lika hög grad, förklaras och
fullständigas av en lång inledning, som kan
602
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
