Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Erik Kihlman. Av Nils Afzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Kihlman
kallas en finlandssvensk litteraturhistoria i
stark förkortning. Rikedomen på synpunkter
och den strängt genomförda grundplanen
göra denna inledning i mitt tycke till ett av
Kihlmans bästa verk. En av de ledande
tankarna är framhävandet av de finländska
diktarnas »anmärkningsvärda
självständighet gentemot det svenska moderlandets
diktning». Självständighetsförklaringen
kommer med Runeberg. På tal om »Den gamle
trädgårdsmästarens bref» heter det: »Denna
innerliga, panteistiskt stämda
frändskaps-förnimmelse med naturen, som här kanske
första gången gör sig gällande i finländsk
dikt, är något, som, en gång förnummet,
återkommer med styrkan av en organisk
funktion.» Enheten i finländsk diktning har
framhävts, men även motsättningarna ha
fått relief. Fint ha t. ex. den topeliuska
lyrikens egenart och begränsning tecknats i
denna karakteristik: »Som ’ljusets änglaskara’
hos Runeberg blickar ner på jorden och i den
första kyssen ’ser sin egen sällhet speglad
åter’, så stråla också i den topelianska idyllen
jord och himmel av sällhet, men — där
finnes ej verklighetsskuggan, där gråter ingen
död med bortvänt huvud. Svanen, den
runebergska idyllens symbol, är i sin dödsanings
sjungande salighet något av en poesiens
heroiska fågel. Topelius’ små silvertungade
Sylvia-sångare kväda med ett i Finland — och kanske
också i Sverige — dittills ohört vekt
välljud sina varma hjärtans övermått av
patriotisk lycksalighet och naturfröjd. Deras värld
är en värld av bara ljus utan skuggor. Där
leva ej ’sorg och glädje’ sida vid sida förmälda
i vemod. Där är ’den bittra stunden, den
ljuva stunden’ aldrig ’den enda stunden’».
Den intima karakteristik av
Tavaststjer-nas lyrik som ingick i antologiens företal
visade fram mot det som nu närmast blev
Kihlmans uppgift. Hans sysslande med
Tavaststjerna resulterade till att börja med
i en samlad upplaga av dennes verk. Den är
ganska unik så till vida som Ta vastst jernas
osäkra och ofta direkt felaktiga språk har
rättats, en uppgift som ställde stora krav på
utgivarens takt och stilkänsla. Hans stora
monografi, Karl August Tavaststjernas
diktning (1926), förskaffade honom ett pris från
Svenska litteratursällskapet i Finland och
docentur i nordisk litteratur vid Helsingfors
universitet. I min tanke är det hans minst
lyckade arbete. Det ser ut att vara skrivet
utan inre nödvändighet, medan andra upp-
gifter lockade starkare. Mer än något annat
av hans verk lider det av en tröttande
omständlighet och är icke skrivet med den flykt som
han var mäktig i sina bästa essayer. Han måste
skriva ett akademiskt specimen men var
aldrig riktigt hågad att se historiskt och
vetenskapligt objektivt på sina ämnen. På
ett lustigt sätt kan han förråda denna sin
obenägenhet, när han på tal om
Tavastst jerna och Aarestrups anakreontik råkar
skriva: »för att ett ögonblick tänka
litteraturhistoriskt». Onekligen skulle flera sådana
ögonblick av litteraturhistoriskt
eftersinnande icke ha skämt framställningen. Men
denna anmärkning drabbar icke hans senare
stora verk om Mikael Lybeck.
Det var samtidens litteratur som mest
intresserade Erik Kihlman. Detta berodde delvis
på hans egen läggning, hans inriktning på de
aktuella frågorna, men delvis också på själva
materialet: den finlandssvenska litteraturen
kom först ganska sent att hålla egen kurs. Även
som litteraturhistoriker var han främst
kritiker, och han fängslades icke så mycket av
de stora idésammanhangen, knappast heller
av det biografiska. Hans förtegna och
finkänsliga natur respekterade — kanske
alltför mycket — diktarnas privatliv. Hans
framställning var övervägande estetiskt
analyserande. Helst vägde han de lyriska
värdenas äkthet på sitt omdömes minutiöst
arbetande guldvåg. Det är därför som kritiker
och essayist Erik Kihlman har gjort sin
största insats. — Det vore orättvist att
alldeles gå förbi hans verksamhet som
översättare från engelska, italienska, spanska
och finska. Även om denna i ett par fall, som
försvenskningarna av Deledda och Papini,
var märkt av dilettantism, så vittnar den dock
i sin helhet om mångsidigheten i hans talang.
Att det sista han lade hand vid var de
tillsammans med Mörne utförda tolkningarna
av finsk dikt, som utkommo helt kort efter
hans död, är betecknande för hans från ali
trångsynthet främmande natur. Ingen kunde
beskylla Erik Kihlman för att svika de
svenska traditionerna; ingen skulle heller kunna
beskylla honom för att underkänna det
begåvade finska folkets självständiga insatser.
Medan Kihlman förberedde sig för sitt
sista verk, sin 1932 utgivna, stora monografi
över Mikael Lybeck, fortsatte han som
recensent i Nya Argus och ägnade en hel rad
studier åt modern svensk, finländsk och norsk
litteratur. Det värdefullaste av dessa studier
603
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
