Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - T. S. Eliots »The Waste Land». Av Karin Boye
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T. S. Eliots »The Waste Land»
och skarpa kontrastverkningar mellan å ena
sidan högtidligt lyfta upptakter av minnen
och förväntningar, å andra sidan den följande
besvikelsens hela hånfulla bitterhet, som når
sin spets, då själva livskärnan, kärleken,
torkar ut i ingenting. Kontoristen och
maskin-skriverskan samt de tre prostituerade
Thames-döttrarna—motsvarande Wagners
Rhendött-rar — framställer eros’ tröstlösa förnedring,
då den från mystisk och farlig helighet
kastats ut i det absolut profana. I fjärde
avdelningen, »Döden genom vatten», mörknar sedan
tonen slutgiltigt från ironisk bitterhet till
patetiskt allvar. Strängt taget kunde första
avdelningens överskrift, »De dödas begravning»,
lika väl passa in på de tre följande avsnitten.
Tillsammans utgör de alla fyra enbart
variationer av en enda dödsklagan. Först i den
femte och sista avdelningen inträder ett nytt
moment — väl inte uppståndelsen själv, men
aningen om att den är nära.
Denna sista avdelning bildar diktens
höjdpunkt i mer än ett avseende.
Den börjar med lärjungarnas vandring till
Emmaus. Också deras situation motsvarar ju
den som dikten i sin helhet tecknar: Han som
levde är död. För varje läsare, som vuxit upp
inom den kristna kulturkretsen, är den
ny-testamentliga hänsyftningen lättare
tillgänglig och välbekantare än Grallegenden och
Adonissagan, samtidigt som den förmedlar
samma rituella innehåll. Utan att blunda för
olikheterna bör man nämligen göra klart för
sig att kyrkan på den punkten övertog ett
urgammalt arv till förvaltning och till och
med klokt nog valde våren som den
lämpligaste tiden för sin centrala högtid, den
årstid då hedningarna sedan gammalt firat sina
uppståndelsefester i närmaste förbindelse med
den hemlighetsfulla naturmaktens
uppvaknande. Det behövs alltså inga förklarande
anmärkningar för att läsaren skall ana
mysteriets närvaro, då de försmäktande
lärjungarna oupphörligt tycker sig skymta en okänd
gestalt som följer dem, gömd i sin kapuschong.
Diktaren har tagit ett språng fram till de
rester av den eviga myten, som ännu är
levande i var mans medvetande.
Hela Emmausvandringen är fantastisk och
intensiv. Apokalyptiska febersyner visar
världens städer som sönderfallande
molnspeglingar — »overkliga». Det innebär
förgänglighet och förestående katastrof; men det
uttrycker också overkligheten hos en tillvaro,
som mist sin skaparkraft — »unreal city» är
en benämning, som diktaren redan flera
gånger förut givit sitt vardagligt upplevda
London i brun dimma. Starkare än synerna
verkar likväl den flämtande monolog, vilken
börjar med en förmäten längtan efter vatten
för att ständigt anspråkslösare sluta med
fantasier om eremittrastens sång, som åtminstone
liknar sorlet av vatten . . . »But there is no
water.»
Vändpunkten måste komma, och den
kommer — »a damp gust bringing rain».
Diktaren förmår emellertid inte tänka sig
förnyelsen. Det är ett gott vittnesbörd om Eliots
konstnärliga samvete, att han inser sin
begränsning och håller sig till sin egen
erfarenhet i stället för att falla offer för
systematikerns önskan att fullborda det rituella
schemat. Han stannar andlös inför ordet regn —
och återvänder sedan till väntan på regnet,
denna gång i den törstande indiska djungeln,
där åskan uttalar himmelens eviga budord,
hämtade ur en av upanischaderna. På
sanskrit är de verkligen laddade med något av
knattrande tropisk åska: »Datta —
daya-dhvam — damyata!» (Giv, hav medlidande,
styr!) Det är livets ursprungsbud. Den är död,
som inte längre mäktar följa dem. För Eliot
är de domsbasunen. I rader, där han når ett
allvar och en innerlighet som aldrig förut i
hela dikten, förklarar han tillvarons högsta
ovägbara kvalitet:
Datta: what have we given?
My friend, blood shaking my heart
The awful daring of a moment’s surrender
Which an age of prudence can never retract
By this, and this only, we have existed,
Which is not to be found in our obituaries
Or in memories draped by the beneficent spider
Or under seals broken by the lean solicitor
In our empty rooms.
Ensamma i vår rädsla för hängivelse,
stänger vi in oss i vår sårbara stolthets
hungertorn, som en gång låst icke skall öppnas mer:
I have heard the key
Turn in the door once and turn once only
We think of the key, each in his prison
Thinking of the key, each confirms a prison
Only at nightfall, aethereal rumours
Re vi ve for a moment a broken Coriolanus.
Och den båt, som skulle styras av oss,
väntar förgäves, ty vår hand vågar inte gripa
ett roder.
Vad åskan säger är hela diktens hjärta.
Där mynnar stämningarna ut i en
bekännelse, som i sin direkta formulering och sin
väsentlighet höjer sig över det tillfälliga i
39—Ord och Bild, 45:e årg.
609
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
