Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Franz Werfel. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl David Marcus
skall spåra upp och skönja sin like, erinrar
Werfel om 1700-talets starka kult av
vänskapen som stegrar sig till hymn i Schillers
berömda ode An die Freude: Seid umschlungen
Millionen! Diesen Kuss der ganzen Welt!
Brüder —- überm Sternenzelt muss ein Heber
Vater wohnen.
Men det erfordras den mest
utomordentliga kraftutveckling för att tränga fram till
denna kärlek till människan och det skapade,
till skapelsen och livet över huvud, och
Werfel tröttnar inte heller på att loda sig ned
allt djupare i sin allkänsla för vilken han
finner originella, ofta förbluffande ord och
bilder. En av de märkvärdigaste dikterna av
detta slag är Jesus und der Äser-weg, där
Jesus pryder sig med as och alltings avskum. ..
med den verkan att hela världen jublar och
Vier dunkle Sonnen tanzten lind,
Ein breiter Strahl war da, der nicht versiegte.
Der himmel barst. Und Gottes Taube wiegte
Begeistert sich im blauen Riesen-Wind.
Alles ist, wenn Du liebst. . . så börjar en
annan dikt som slutar med orden att endast
själen är alltings mått, när den i sin kärlek
glömmer sig själv. Och i Gebet um Reinheit
bönfaller skalden med rytmer och tonfall från
bibeln om renhet, om enhet och kraft att
övervinna det andra jaget, fienden som förleder
honom till varje sorts tarvlighet och kväver
hans kärlek i likgiltighet. Eller han jublar
över att han gjort en god gärning, han är
inte längre ensam, en annan människa lever,
som får fuktiga ögon när han tänker på
honom. För änkan finns ingen annan tröst än
att vaka över det enda barnet, fastän det
stött bort modern. . .
Bald bin ich nichts als dein Lachen,
Nichts als deines Mundes Gebot.
Lass mich deinen Schlaf bewachen,
Mein Kind, mein Leben, mein Tod!
Allt är om du älskar. . . . men du måste ge
dig hän utan några villkor, utan hämningar,
utan tanke på vedergällning, blott i din
allkänsla att livet strömmar i dig, att du är
ett instrument i världsalltet och måste lyssna
till dess musik. Så stor, så överväldigande
stor är människans makt i universum att det
egentligen existerar först i hennes
medvetande, i hennes själ, hennes leende, gång på gång
dyker den tanken upp i hans dikter, vackrast,
fulltonigast i en berömd dikt ur samlingen
Einander, en bevingad dikt som heter Lächeln
Atmen Schreiten, om hur allt vaknar till liv
först när människan skapar det — inte solen
är ljus, men leendet, inte vinden för vilken
löven vända sig, inte Guds andedräkt är det
första. . . Gottes Hauch wird im Atem der
Menschen geboren.....
Lächeln, Atem und Schritt
Sind mehr als des Lichtes, des Windes, der Sterne
Bahn:
Die Welt fängt im Menschen an.
Im Lächeln, im Atem, im Schritt der Geliebten
ertrinke!
Weine hin, kniee hin, sinke!
Denna strålande hymn till livets fullhet och
salighet är ny i uttryckets alla hinder
nedbrytande kraft, det är verkligen en stämning
aven ny morgonrodnad över den i stil med den
inspiration som Fröding kände i sina högsta
ögonblick när han formade sina ariska
drömmar. . . . den är typisk för hela riktningens
Sturm und Drang-karaktär också därför att
gråten skall var med för att uttrycka jublet,
det gråtes mycket i denna lyrik, och en
utomordentligt enhetlig skapelse heter
Tränen-Hymnus, en kärleksförklaring till människan
som barn av detta stora oändliga kosmos
som omger allt, men till ali lyc.ka är
åtminstone Werfel fri från till exempel den
Klop-stockska gråtmildheten.
Nu vore det obilligt att begära av denne
den hänryckta glädjens apostel att hans sol
skulle vara fri från fläckar och förmörkelse.
Ju längre hans bana framskrider i universum
desto djupare blir även allt vad skuggor
heter, och han skriver dikter fyllda av den
mest häftiga förbannelse över allt vad jord
och liv heter, han finner sådana starka uttryck
för denna stämning som
Die Lüge ist das Weib des Potiphar
Mit schleppenträgem Kleide angetan,
Das ist bemalt mit allem, was da war,
Und ist, und sein wird: Mond und Sternenbahn,
Mit Frucht und Jahreszeit, mit Hof und Hahn,
Mit Stadt und Meer, mit Tier’- und Men-
schenschar.
Und alles dies, auf dem Gewande kreisend,
Hältst du für wahr und für dich unterweisend!
Die Welt ist Abfall. Und der Satan legt
Den Himmelsmantel an, mit Stern und Zeit.
Ur denna platonskt färgade åskådning kau
endast ett rädda oss, att vi människor
nämligen försöka att av skenet skapa ett sant
vara: det är själva fröet till det stora
tankedrama Werfel skrev senare, Der Spiegelmensch.
Till denna pessimism bidrager det som är
varje skalds öde och som även Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
