Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Franz Werfel. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Franz W er f e I
klagar över, när han från sin naturalism
gripes av metafysiska spekulationer,
nämligen att vara bunden av ordet och dess
begränsning. Gång på gång biktar Werfel sig
med bekännelser av detta slag som tillika
för honom betyda jagets begränsning
överhuvud:
Aber wir, ein schwarzer Samen,
Lügner, die zu Worte kamen,
Tatlos Tauscher, Tuer, Täter,
Weltzernenner, Waldverräter,
Morden Gott und uns mit Kamen Namen.
Men det finns en period i människans liv
som för Werfel står och alltid kommer att
stå i förklarat ljus, det är barndomen och
ungdomens första år, även om man får akta
sig för att dra den psykologiska slutsatsen att
dessa hans egna år varit utmärkta av en
särskild lyckostämning. Allt det ömma och
finsträngade hos denne mycket känslige
representant för europeiskt liv under första
hälften av det tjugonde seklet får en sällsynt
rik tolkning i de många dikterna med dessa
motiv. Det är den första skoltiden som
be-sjunges, det är barndomsvänner från förflutna
stunder som plötsligt dyka upp i hans minne,
det är en situation från en söndag som tolkas
så att man för sitt inre ser alla söndagar av
detta slag, av vilka vi andra ju också ha ett
minne, alldeles säreget känslo-, miljö-,
lukt-betonat. Och en alldeles särskild förkärlek
har Werfel för barndomens vårdarinnor, för
allt vad gamla barnjungfrur och jungfrur
överhuvud heter, den ena efter den andra
figurerar i hans lyrik, och en av hans största
romaner får till och med sitt namn efter en
sådan vänlig gammal vårderska. Det, som
förmår Werfel att syssla med dessa motiv är
hans allomfattande kärlek till allt mänskligt,
det är nog också hans romantiskt färgade
längtan efter barndomens alla härligheter,
kärleken till allt det lilla, det skenbart
obetydliga, som för honom har samma värde
som det fullgångna och i yttre ståt prunkande
livet. Kanske att denna förkärlek för det
yngsta spirande livet, för allt som ännu är
jämförelsevis oberört av tankens frätande
syra och kulturens förmåga att upplösa allt
i atomer bottnar i ett eget djupt förankrat
behov efter enkelhet, primitivitet hos en
människa så sammansatt, till den grad produkt
av årtusendenas formande av själ och hjärna,
hjärta och sinnen. I en storartad hymnisk
dikt sjunger han
O Herr, zerreisse mich,
Ich bin ja noch ein Kind.
Und wage doch zu singen,
Und nenne Dich.
Und sage von den Dingen:
Wir sind!
I sina sista dikter har Werfel visserligen icke
uppgivit sitt personliga patos, men han har
förtätat hela sin ingivelse i ett flertal, han
har förenklat sin form, sitt språk, han blir
lättare att förstå, och vid en vistelse i hans
hemland kunde jag uppleva, hur ett par av
hans dikter fått typisk betydelse för många.
Till dessa hör Elternlied, där Werfel lyckats
att i fyra strofer om var och en fem rader
gestalta hela frågan om föräldrar och barn
sedd från de förras synvinkel, varje strof
inledes med raden Kinder laufen fort, och så
skildras med ett stilla vemod på ett helt enkelt
klassiskt sätt hur ringen spränges år efter år.
En annan liten dikt ger intet mer eller mindre
än hela det judiska folkets säregna ställning
i världen, skalden talar om hur varje annat
folk är fullt sysselsatt med olika slags arbete
och uppgifter, men hur blott hans eget folk
står på sidan om vägen med grubbel i sinnet.
I flera andra dikter kan ett känsligt öra
förnimma tongångar från andra berömda skalder,
som dyka upp kanske just när en typisk
ständigt återkommande känslostämning söker sig
uttryck. Där finns en som erinrar om Goethes
eviga warte nur, bolde ruhest du auch, andra
åter igen, där främlingsskapet inför en miljö,
som en gång varit skalden förtrolig och kär,
får gripande uttryck som föra Heines odödliga
dubbelgångarvisioner i tankarna.
Till den intressanta frågan om
subjektivitet och objektivitet hos Werfel och hela
expressionismen må här blott sägas, att
visserligen bygger hela riktningen på en radikal
omformning av verklighetens innehåll ända
fram till oigenkänlighet, en process som
försiggår inom den skapande själv och således
ter sig som en mycket extrem subjektivism.
Men som landet ligger till vid allt vad
konstnärlig produktion heter, stöter just denna
subjektivism in mot en objektivering av
verkligheten, ja hela W’erfels lyrik synes ju vilja
famna de stora, de odödliga värdena, söker
efter en förankring för den enskilde i kosmos
självt. Det var ju den enskilda personlighetens
begränsning som skulle sprängas, och genom
att låta den konstnärliga inspirationen sänka
sig ned till dess djupaste schakt, nådde man
den omätliga botten, där de subjektiva och
615
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
