Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Franz Werfel. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Franz Werfel
tik. I Werfels drama är Maximilian den högt
bildade men dekadente aristokraten som
tvekar att begagna sig av inkräktarens alla
medel, han är romantikern på tronen och
därför inte vuxen — varken romantiken eller
verkligheten! En sällsam figur med något av
marionettens spöklikhet över sin gång och
sina repliker, omgiven av generaler, militärer
och rådgivare, som i det avgörande
ögonblicket svika honom. Den starkaste känslan
har han för sin maka, som dyrkai honom med
extatisk lidelse och försvinner till Europa för
att rädda honom men i stället blir vansinnig
liksom i verkligheten. Hans store motståndare
är Juarez av gammal indianstam, hård,
hänsynslös, slug, i allt Maximilians överman, och
och märkligt nog aldrig synlig på scenen, blott
omtalad och fruktad, beundrad och hatad,
den stora skuggan över scenen, som man är
frestad kalla en mästerskapelse i alla fall;
Werfel fortsätter här Ibsens och Strindbergs
teknik. Det är svårt att säga var diktarens
sympati håller hus när han skrev detta drama,
kanske mitt emellan dess båda hjältar.
I den dramatiska legenden Paulus unter den
Juden har Werfel gestaltat Paulus’ sällsamma
uppträdande och roll i det väldiga skådespel,
som världshistorien upprullade vid denna sin
vändpunkt, och försökt att tolka själva det
religiösa krisläget och de talrika aktörerna ut
från deras egen tid, så långt sådant är möjligt.
Och utan tvivel lyckats med själva greppet
och med dialogens formning, som är
genomträngd av en alldeles säregen stark stämning,
men — ämnet var väl för väldigt för att
framställas i en följd av scener, vilka hastigt
glida förbi utan att stanna i vårt medvetande.
— Och det sagda gäller i än högre grad för
die Tragödie eines Führers, Das Reich Gottes
in Böhmen från den husitiska revolutionen,
där handlingen går under i småscener.
Men i dessa yttersta dagar — 1935 — har
Werfel utgivit ett drama, som åtminstone rent
poetiskt är hans yppersta skapelse bland
skådespel och vem vet, kanske också för scenen!
Uppgifterna huruvida detta väldiga verk skall
uppföras inom den närmaste framtiden i
New York i Max Reinhardts regi och med
musik av Kurt Weill (han som skrev den
berömda musiken till Tolvskillingsoperan)
växla: själv har skalden meddelat mig vid
ett möte i somras att ett uppförande står
för dörren, men av Reinhardts medarbeterska
har i den danska tidningen Politiken lämnats
helt andra uppgifter. Det förhåller sig i alla
händelser så att en intresserad företagaie i
New York gjorde väldiga förarbeten och lät
bygga om en hel teater, men arbetet måste
avbrytas av brist på medel.
Den uppgift Werfel ställt på iscensättaren
är verkligen något nytt och oerhört, inte
mindre än fem olika scener äro av nöden,
vilka måste byggas på varandra och
bokstavligen sluta uppe i himlen, där man skall
se och höra änglar skrida upp och ner och
förnimma intet mindre än Gud faders stämma
som fi ån ett oändligt fjärran . . . uppgifter
vilka nog inte äro olösbara med vår tids
resurser. Tanken är den att på den nedersta
scenen uppehåller sig en hel judisk församling
beredd på landsförvisning vilket ögonblick
som helst, således en välkänd situation i det
judiska folkets historia. För att uppehålla
den oroliga församlingens mod tar överiabbinen
sig för att läsa upp hela det judiska folkets
historia . . . och varje gång han börjar en ny
legend, visa sig de uppträdande personerna i
tur och ordning på de olika scenerna,
Abraham, Moses, David och alla de andra
uppenbara sig för de-häpna, djupt gripna åskådarna
och försvinna åter, medan änglar från den
högre scenen då och då beledsaga handlingen
och gripa in som hjälpare; och till slut, när
det dagas och budet om utdrivning kommer,
tågar församlingen halvvägs upp mot
bibelfolket, som återigen skrider fram mot de
himmelska härskarorna, men i det ögonblick
mötet skall äga rum, försvinner allt och
bibelspelet är till ända.
Den invändningen ligger nära till hands:
hur är en överblick möjlig för den stackars
läsaren och eventuelle åskådaren inför denna
väldiga samling av personer och händelser,
faller inte hela stommen sönder och samman
i småsmulor i mycket högre grad än skaldens
andra dramer? Märkligt nog är detta alis inte
fallet. Medan de andra dramerna torde ha
komponerats i överensstämmelse med den
stora dramtyp, som Sturm und Dräng i
anslutning till Shakespeare utbildar och som
över Büchner och Grabbe sedan varieras av
den tyska naturalismen med Hauptmann i
spetsen — Florian Geyer — och visat sig ha
stor livskraft ännu i dag, även tack vare
scenteknikens landvinningar, har Werfel vis
av erfarenheten gått andra vägar vid utkastet
till sitt bibeldrama och utan tvivel i stället
anknutit till en annan återuppstånden form,
odlad främst av Hofmannsthal i Das grosse
Welttheater, i Spelet om Envar, Jedermann,
617
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
