Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Franz Werfel. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl David Marcus
inspirerad av medeltidens mysteriespel och
dess stora scenapparat. Greppet förefaller oss
naturligt nog, hos Werfel, och ändock vittnar
just den oerhörda tillstramning av
händelsernas kaos som vunnits om hur diktaren mognat
fram till en suverän behärskning av dramat
som sådant i samband med teaterns evigt
växlande och kanske ändock konstanta
möjligheter.
Trots myllret av personer och händelser
förlorar läsaren icke ett ögonblick känslan av
enhetlighet, i sin fantasi kan han utan
svårighet se hur de väldiga uppträdena dyka upp
på de olika scenerna och åter försvinna i
växande mörker — det är möjligt att i någon
mån även filmens teknik och vanan att följa
med på filmduken här på ett välsignelsefullt
sätt spelat in. Bibelns outtömliga dramatiska
patos har tillvaratagits av Werfel på nytt sätt
och dramat har verkligen blivit det judiska
folkets! Den häftighet och lidelsefullhet, som
karakteriserar diktarens ungdomsperiod, har
ofta nog vunnits på bekostnad av den yttre
konkreta sinnlighet, som ju är nödvändig den
ock för den stora konsten; men här ansikte
mot ansikte med dessa på en gång av lidelse
flammande och i hög grad gripbara bibliska
gestalter har Werfels inspiration fått ny glöd,
han har vid sidan av en stilfull enkel prosa
som talas av församlingen låtit bibelfolket
och de himmelska härskarorna uttrycka sig
på ett versmått av blandade jamber och
ana-pester som förhöjer den sublima totalverkan,
och om jag skall citera något, så må det vara
den förkunnelse som Der Engel der Endzeit
tröstar församlingen med strax före slutet,
sedan den »trettenårige», den ende i
församlingen som ännu är vaken i extas anropat
sin Messias med ropet . . . var är du . . .
hör du inte moder Rahels klagan . . . hon
väntar så länge, så länge . . . varför upplever
vi intet annat än lidandet, bara lidande,
varför just vi . . .? Och nu ängelns sublima
svar:
Ihr Schläfer des Schmerzes! Kein Zeitengericht
Kann Israel löschen und machen zunicht.
Der ewige Bund, die Verheissung des Herrn
Wird währen länger als Sonne und Stern.
Seid dankbar dem Leid! Denn was auch geschieht,
lst göttliche Kraft, die euch höher zieht.
Seid dankbar dem Feuer, weil’s läuternd euch
zwingt,
Dass mit Gottes Liebe die Welt ihr durchdringt.
Mein Volk, vernimmst du im Traume den Laut
Des Bräutigams Stimme, die Wonne der Braut?
Er zieht dir entgegen. Nun wandre zugleich
In seiner Arme harrendes Reich.
Men Franz Werfel som av lätt förklarliga
skäl lodat bibelfolkets väsen allt djupare och
med full rätt kallat den församling han låter
uppträda i dramat för den tidlösa. . . Werfel
har förstått en av orsakerna till det judiska
folkets tragik, som är att söka inom det egna
bröstet, även här blir det fråga om två själar.
Werfel har skapat en gestalt som
visserligen inte förekommer i de bibliska historierna
men som finns där ändå: Der Widersprecher,
motsägaren, och det inte minst geniala i detta
geniala verk är att han uppträder både inom
församlingen och bland bibelns figurer. Det
är han som protesterar, förklarar, ironiserar,
hädar . . . kommer er Messias så känner ni
honom inte, och känner ni honom, så är han
inte er Messias. Och varför skall vi i tid och
evighet gå omkring och lida, andra människor
födas, lida och dö men jag måste dessutom
bära Gud på min rygg som ett berg, jag vill
inte längre, jag kastar honom. . . Och man
har den största möda att tysta ned denna
röst, lika outrotlig som deras som lovprisa
och klaga med Gud i hjärtat, inte på ryggen,
denne judarnas Mefistofeles, som vandrar
genom tiderna och är mitt ibland oss och
upphäver sin röst i oväntade ögonblick och
söndrar det som borde vara odelbart.
Werfels gärning som episk författare är
lika betydande och omfångsrik som hans
lyriska och dramatiska. Även här torde han ha
gått från den mindre formen till den större,
från novellen till romanen. Livets oändliga
rikedom speglar sig även i hans prosakonst
på det mest fylliga och originella vis, och det
finns intet som är obetydligt, oväsentligt,
det är alltid en uppgörelse, en yttersta fråga
som bär hans berättelser. Där är den
sällsamma historien Der Tod des Kleinbürgers,
om den lille mannen som med sin viljekraft
trotsar döden hela två dagar, en historia
som likt månget werfelskt poem erinrar om
hur det glimtar till hos varje människa, ofta
visserligen av de mest underliga orsaker;
där är den alldeles mästerligt berättade
novellen om den unge pojken av god familj,
som handledes av en lättsinnig guvernant
och inviges i livet allt för tidigt, tills han
slutligen når en viss utlösning i det ögonblick
hans första mandom röjer sig. Där är den till
en liten roman utvidgade historien Der
Abituriententag, som blivit berömd och
översatts till flera språk, även till svenskan likt
åtskilligt annat av diktarens hand. Historien
om en gymnasists alla fröjder och lidanden,
6r8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
