Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Franz Werfel. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl David Marcus
själv på premiären för att med vemod i
hjärtat förnimma, hur han hunnit över gränsen
för att älska; där är den gamle vännen i
staden, den enda som skall veta om mästarens
närvaro och som i grund och botten inte
heller förstår sig på den nya musik Verdi
håller på att skapa och som av honom
förkastas och kastas på elden. Verdi har länge
nog vistats på sin lantgård, fjärran från allt
vad teater och intriger heter och till hälften
bortglömd av sitt eget folk, själv tveksam
om han någonsin skall mäkta skapa något
nytt — det är Verdi fore de sista eviga verken
Othello och Falstaff, som skildras i sin
oavlåtliga, fruktansvärt ärliga och rent tragiska
kamp om konstverket, det är Werfel själv som
tagit mästarens förklädnad och tolkar sitt
eget väl och ve och samtidigt den store
konstnärens från alla tider. . .
Och mot honom lyser Wagner i sin
omedvetna aftonrodnad, omgiven av en hel stab
av beundrare, överallt synlig och hyllad, den
germanske barbaren som erövrar Rom än en
gång, från hans läppar flödar talet, han
gestikulerar likt en sydlänning och har något
underligt feminint över sig, medan Verdi
lever sitt enstöringsliv, karg på ord, ur stånd
att förklara sig ens för den bäste vännen,
en bonde men en hel karl! Hela hans
musikaliska fantasi sysslar med den store rivalen,
och gång på gång tar han fram det
sorgfälligt gömda partituret till Tristan och Isoide
för att försjunka i grubblerier över dess
struktur och harmonik, den lille tyske trollgubben
har förhäxat den storvuxne latinaren, han
försöker att kämpa mot honom med sin nya
komposition, han har varit rädd men nu skall
det bli annat av, han dras och dras till honom,
han tror att de skall kunna bli vänner och
att Wagner är den ende, med vilken han
skulle kunna tala, men han kan inte förmå
sig att söka upp honom, det sker blott att de
gå förbi varandra ett par gånger utan att
Wagner känner igen honom, bara instinktlikt
förnimmer att det är något särskilt med den
mannen. Det är samma skådespel som i det
mexikanska dramat, och vem vet om inte
Werfel tänkt en smula på Maximilian, när
han formade sin Wagner och på Verdi när
han skapade Juarez, fastän olikheten eljest
är himmelsvid även därför att paren röra sig
i andra sfärer. Sant är att det är italienaren
och inte germanen som den österrikiske
skalden älskar av hela sitt hjärta.
Och till slut uppträder ännu en musiker,
en stackars dödssjuk, utfattig tysk
komponist, som aldrig fått något tryckt eller
uppfört, som samman med sin familj griper Verdi
djupt, så att när han sätter sig ner och spelar
sina fullständigt abstrakta onjutbara
kompositioner för den förskräckte Verdi, denne
dock måste säga sig att här har han den
renodlade konstnären som en levande princip
framför sig, och kanske är han framtidens man!
När Verdi äntligen beslutar sig för att
strax före sin brådstörtade avresa från
Venedig besöka Wagner i det palats han hyrt,
råkar han komma just några timmar efter
Wagners plötsliga död . . . det skulle icke ske.
Och till sist ett ord om den stora roman,
med vilken Werfel nått en världsberömmelse
av de mått som endast kommer de store till
del: Die vierzig Tage auf Musa Dagh,
översatt till icke mindre än tjugu språk och
välkänd för den litterära publiken i vårt
land. Det är en historisk roman av färskt
snitt, en episod ur armeniernas blodiga saga,
under världskrigets rök och damm, då våra
sinnen långsamt slöades till gent emot allt
vad lidande och undergång, våld och förtryck
heter, en episod ur turkarnas heroiska försök
att ännu en gång utplåna från denna jord
allt vad armenier nämnes. Att vara armenier
är omöjligt, har någon sagt, som citeras i
romanen, och det tycks verkligen så. Det
händer att man av åsyna vittnen då och då
får omdömet om armenierna bekräftat men
i annan och dålig mening. . . men borde inte
vi just i dag vara alldeles särskilt försiktiga,
innan vi fäller en förkastelsedom över något
som helst folkslag ? Vi har visserligen omgivit
oss med autarkiska murar, men vi bor nog alla
i glashus, och tänk om vi skulle ta och titta
på varandra genom fönstren? Allt nog,
Werfels roman har en historisk kärna, den
innehåller till och med ett utomordentligt
intressant dokumenterat samtal om hela
armenierfrågan mellan den tyske pastorn och
armeniervännen Johannes Lepsius och Enver
Pascha, som icke blott kan användas på den
armeniska frågan. Men eljest får man inte
heller nu inbilla sig att Werfel farit land och
rike omkring och gjort naturalistiska
dagboksanteckningar, han har inte ens varit i den
trakt han skildrar, men väl har, som han
omtalar i det korta förordet, den jämmerliga
anblicken av stympade och utsvultna barn i
en mattfabrik i Damaskus givit skalden
impulsen att söka lyfta upp det armeniska
folkets ofattbara öde ur dödsriket.
620
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
