Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Franz Werfel. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Franz Werfel
Med andra ord: det räcker med en vision,
ett intryck av överväldigande art, som sätter
hjärtats källor i svallning och driver fram en
oändlig serie av blixtbilder för att Werfel
skall kunna skriva ett sådant epos som det om
den hjältemodiga fyrtiodagars kampen på
berget nära den syriska bukten. Det har
visserligen blivit en det armeniska folkets
äreräddning, här finns allt som präglar den
mänskliga heroismen, när den uppbjuder sitt
yttersta, det som skildrats i västerlandets
diktning från urminnes tider i kampen om
Troja till undergången i skyttegraven, här
utför både vuxna och barn underverk och
trotsar övermakten. Och ändock har vi
egentligen blott en samling av herdar framför oss
som tvingas samman till en enhet med döden,
med mord och utdrivning från torvan inför
ögonen. Herdar, vilkas föreställningsliv dock
bottnar i en djup primitiv religiös
livsuppfattning och således lyda sin överstepräst, den vise
Ter Haigasum. Trost allt detta hade denna
folkspillra förintats, om inte en ledare levat bland
dem, en ledare av gammalarmeniskt ursprung,
men bildad och utbildad i den franska
kulturkretsen, Gabriel Bagradian. Det är väl rätt
så, ett folk som det armeniska har saknat
ledare, det räcker inte med förespråkare, det
krävs den västerländska viljan och nedärvda
begåvningen för ledarskapet för att samla ett
folk som detta. Och hela romanen blir en
historia om hur en västerlänning, som kunnat
rädda sitt och sin makas och sin unge sons
ömtåliga skinn, sätter in hela sin kraft på
att rädda denna folkspillra, hur han lyckas
med sin uppgift, men själv måste uppleva sin
familjs fruktansvärda undergång och sin egen
upplösning.
Ty om det är fråga om ett förföljt folks
äreräddning, så har den siare och skald, som
tagit sig an den, ingalunda idealiserat en
redan i och för sig själv heroisk viljeyttring
utan skoningslöst röjt hur svaghet, intrigsjuka,
vårdslöshet, avund, dumhet fräter sönder
försvarets kraft och är nära att stjälpa allt
över ända. Det är blott ett par i hela denna
skara om femtusen människor som på en
gång omedvetet och fullt medvetet ana vad
det hela gäller, död och undergång, liv och
räddning, men till vad, från vad? Det finns
tvänne grundelement i den stora eposet, den
realistiska, oftast ohyggliga verkligheten och
den andra, den transcendenta, den
öververkliga, den utan slut och början, och vem kan av
detta herdefolk begära mer än att det låter sig
ledas av dem som har den högre insikten
inom sig, att de revoltera då och då, när alla
möjligheter att rädda det nakna livet synas
begravda? Det händer i den breda
framställningen att det blir för mycket av
skräckmålningar och för mycket av metafysiska
spekulationer., av båda element således, men
det beror väl på att den skaldiska, den
konstnärliga inspirationen inte känner till några
gränser, när den en gång råkat i sken och
bestiger det heliga berget, det må heta Sils
Maria eller Musa Dagh. . .
I alla händelser, Gabriel Bagradians själ
vidgas i sista ögonblicket, hans mission är
till ända, han har nått det högsta en
människa kan nå, ett fortsatt liv vore blott en
tillbakagång, en långsam, alltför långsam
dödsprocess, han har gått igenom massans
eklut för att ana den sublima känslan att
vara ein Mensch an sich, hans väsen är redan
smält in med den kristalliskt blåa atmosfären,
innan det dödande skottet träffar honom, och
så blir hela den stora romanen med sitt
myller av människor och händelser till slut
Franz Werfels höga visa om människans
odödlighet.
Denna höga visa har Werfel varierat i ett
par mycket betydelsefulla Reden und Schriften,
av vilka den första heter Realismus und
Innerlichkeit, den andra Kännen wir ohne
Gottesglauben leben? — det är uppenbart att
han under det allt starkare trycket av både
politisk och andlig art känt sig i hög grad
manad att även rent teoretiskt formulera sin
livsåskådning.
De båda skrifterna höra mycket nära
samman. Här säges med stor oförskräckthet ifrån
att den europeiska människan kommer att
smulas sönder, om hon inte i sista stunden
besinnar sig på sig själv. Vårt liv har blivit
belamrat med så mycken yttre verklighet, att
vi själva inte ha kvar någon inre, personlig,
sedan vi har nått ett stadium som Werfel
kallar den naturalistiska nihilismen och som
främst förkroppsligas av storstadsmänniskan,
betraktad som massvarelse, som allt mer
mekaniserats och blott begär att staden, staten,
livet skall vara till för att fylla hans personligt
materiella behov. Tingen har blivit
människornas mått i motsats till kultursynen under
antiken och senare, och det är tekniken som
tydligast utsäger den nya tesen. Överallt har
klasser och partier trätt fram, vilka sakna
intresse för den stora traditionen, och det
finns blott ett ideal, arbetets ideal, så tillvida
621
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
