Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Några konturer ur dess 150-åriga historia. Av Adolf Schück
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Adolf S chuck
skap står i en outplånlig tacksamhetsskuld.
Historikern tänker främst på hans
insamlande av medeltida »pärmebrev» eller
utgivandet till trycket av flera av våra gamla
lagar, språkforskarna på avteckningarna
av runstenar, konsthistorikerna på
avbild-ningarna av gamla kyrkobyggnader,
arkeologerna och folkloristerna på de på hans
initiativ igångsatta
»antikvitetsransaknin-garna» i rikets olika landskap.
Det var en lysande vetenskaplig insats,
som det av Hadorph ledda
Antikvitetskollegiet presterade under några få
decennier: en 1690 uppgjord tryckt förteckning
över dess då utgivna publikationer
upptager 29 foliosidor. Man hade lagt grunden
till ett arkiv av originalurkunder och
avskrifter, till ett bibliotek, vars värdefullaste
bestånd utgjordes av svenska och isländska
handskrifter, och till ett museum av
fornsaker och allehanda kuriositeter. Men snart
blåste kyligare vindar. Kollegiets livliga
verksamhet hade till stor del möjliggjorts
genom att staten anslagit en säregen och
betydande skatt, den s. k. bibeltryckstunnan,
till detta ändamål. Dess indragning
medförde en väsentlig minskning av personalen,
varför Antikvitetskollegiet ombildades till
ett Antikvitetsarkiv. Härigenom förlorade
denna institution sin ursprungliga karaktär
av en akademi, ehuru den bibehöll sin
ställning som ett vetenskapligt ämbetsverk.
Hadorphs efterträdare Johan
Pering-skiöld lyckades trots de reducerade
anslagen hålla de historisk-antikvariska
forskningarna och publikationsverksamheten vid
liv, och detta oaktat att Sverige under två
decennier var invecklat i en förtvivlad
kamp med alla sina grannländer.
Antikvitetskollegiet var en skapelse av
det unga, segerrika svenska
stormaktsväldet, som ej blott ville hävda sig genom sina
vapen, utan även ville uppvisa, att svearnas
och götarnas historia kunde jämföras med
Europas stora nationers. Men trots denna
chauvinistiska drivfjäder hade Antikvitets-
kollegiet aldrig hemfallit till den
verklighetsfrämmande fornforskning, som hade
sin främste representant i Olof Rudbeck,
»Atlantikans» författare. Dess energiska och
samvetsgranna ledamöter voro av samma
halt som de karolinska officerare, vilka
genom sin duglighet och pliktuppfyllelse
skapade ett bestående äreminne över den
svenska krigsmakten. Sedan den storvulna
stormaktstiden fått sitt tragiska slut,
inträdde en förfallsperiod i
Antikvitetsarkivets historia och den yttrade sig på
mångahanda sätt. I viss mån berodde detta därpå,
att det naturvetenskapliga intresset blev
alltmera förhärskande under den utilistiska
frihetstiden. Man började ställa sig
alltmera avvisande mot stormaktstidens
fornforskning. Tyvärr glömde mången, att en
Rudbecks fantastiska spekulationer
uppvägdes av en Hadorphs omfattande
sam-larverksamhet. Den väsentligaste orsaken
till tillbakagången var dock, att man
inom Antikvitetsarkivets personal
saknade dugande krafter. Tidvis blev detta
vetenskapliga verk en
avstjälpningsplats eller pensionsinrättning för rena
oduglingar, vilka funnit beskyddare bland
rikets allsmäktiga ständer. En ljusning
syntes inträda, då den rikt begåvade C. R.
Berch blev dess chef, men han lyckades
aldrig genomdriva sina planer på en
omorganisation. Vid den gustavianska tidens
begynnelse framstod Antikvitetsarkivet
närmast som en egendomlig relikt från en
gången tid, utan egentliga
utvecklingsmöjligheter. Sedan Berch år 1777 avlidit,
begynte dess upplösning. En av den nya
sekreteraren, riksantikvarien Gudmund
Göran Adlerbeths första åtgärder blev att
skingra Antikvitetsarkivets heterogena
samlingar åt skilda håll. De medeltida
pärmebreven överlämnades till Riksarkivet,
de tryckta böckerna jämte
handskriftssamlingen gick till Kungl. Biblioteket.
Återstoden, fornsakskollektionen, som närmast
hade karaktär av ett »kuriositetskabinett»,
630
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
