Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Några konturer ur dess 150-åriga historia. Av Adolf Schück
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Adolf S chuck
tomhänt. Utan disponibla medel kunde
man åstadkomma föga till den historiska
vetenskapens fromma, även om
ledamöterna höllo aldrig så förträffliga inträdestal.
För mången framstående vetenskapsman
blev f. ö. detta tal hans enda insats i
akademiens verksamhet.
Akademien hörde nämligen länge till de
institutioner, som på grund av sin från
offentligheten tämligen undanskymda tillvaro
icke fick mottaga några större donationer.
1800-talets mecenater voro också mera
benägna att giva den blomstrande
naturvetenskapen sitt stöd. Först efter nära ett
sekels tillvaro fick den mottaga en större
donation, då tullförvaltaren i Göteborg C.
W. Berger testamenterade till densamma
300,000 kronor, vars avkastning skulle
användas till historiska och antikvariska
ändamål. Summan representerade för dåtida
förhållanden säkerligen ett tre gånger så
stort värde som nu. Det viktigaste var
emellertid att den satte akademien i stånd
att utarbeta och utgiva några större
vetenskapliga publikationer. En frukt härav var
det omfattande urkundsverket
»Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och
brevväxling» (f. n. äro 19 stora band utgivna),
en annan var det likaledes ännu
ofullbordade verket »Sveriges runinskrifter».
En annan större donation var den
Hjert-bergska (c:a 240,000 kr.), som kom att
användas till att förstärka den fåtaliga
museipersonalen med ytterligare en
befattning. Andra välkomna gåvor på c:a 100,000
kr. vardera lämnades av den finländske
läkaren och samlaren H. F. Antell och av
Stockholmspatriciern J. H. Scharp. Men
vad förslogo i längden alla dessa donationer,
så länge statsanslagen voro ytterligt knappa
medan arbetsuppgifterna städse växte i
omfattning. Arkeologien, sådan den nu bedrevs
under ledning av Hans Hildebrand och
Oscar Montelius, var ju en föryngrad och
expansiv vetenskap, likaså den medeltida
konsthistorien. Det är betecknande att
akademien själv aldrig utgav de stora
arkeologiska arbeten, som gåvo Montelius
hans världsrykte. Även till de
blygsammaste fornvårdande uppgifter saknade man
då medel, trots att pretentionerna voro
små. Det stöd akademien kunde giva den
historiska forskningen var måhända ännu
mindre, men lyckligtvis hade denna en del
andra hjälpkällor till sitt förfogande.
För själva akademien i dess egenskap av
ett lärt samfund voro dock dessa
svårigheter jämförelsevis lätta att uthärda, men
betydligt svårare var det för den institution,
som stod under dess uppsikt. Vid
1900-talets början blevo personal- och
nybyggnadsfrågorna allt mera brännande för
Statens Historiska Museum. Som förut
påpekats gick det i längden icke att
administrera ett stort museum, ett
fornminnes-vårdande ämbete och ett forskningsinstitut
med en riksantikvarie och fem à sex
amanuenser. Lokalerna i Nationalmuseet voro
otillfredsställande; utställningsrummen
blevo överfyllda av museiföremål, som
strömmat in under årtiondenas lopp, lämpliga
magasinsutrymmen och
konserveringsateljéer saknades ävensom tjänsterum,
biblioteks- och studielokaler. Akademiens
sessionssal fick karaktär av ett allmänt
arbetsrum; den var på en gång läsesal och
sammanträdesrum, där friden stördes av
skrivmaskinernas smatter. Den kungliga
akademien med sitt »Statens Historiska
Museum» hade blivit askunge bland
Stockholms kulturinstitutioner. Visserligen hade
de beretts husrum i den på sin tid
imposanta Nationalmuseibyggnaden, men
dess tjänstemän hörde där till
kategorien »vi som gå köksvägen». Entrén till
ämbetslokalerna var nämligen en tarvlig
sidoingång! Alltsedan Nordiska Museet
inflyttat i sin magnifika renässansbyggnad
på Lejonslätten framstod klarare än förr
det skriande behovet av nya lokaler för
våra stora forntida och medeltida
samlingar. Förslag uppkom att Statens Histo-
638
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
