Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Edith Södergran. Av Erik Therman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik T h e r m a n
titeln Landet som icke är. Porträttet är en
känslig liten målning, oändligt skygg och
oändligt uttrycksfull.
För mina små visor,
de lustigt klagande, de aftonröda,
skänkte mig våren ägget av en vattenfågel.
Jag bad min älskade måla mitt porträtt på det tjocka
skalet.
Han målade en ung lök i brun mylla ■—•
och på den andra sidan en rund mjuk kulle av sand.
Förening mellan känslan av spirande
själskraft och känslan av bräcklighet, flyktighet,
föraning om tidig död, skulle även alstra
en annan ton. Hårdare, stridbarare. I
Gri-mace d’artiste skriven 1917, publicerad i
Landet som icke är, finna vi ett självporträtt
helt olikt det förra.
Jag har ingenting annat än min lysande mantel,
min röda oförskräckthet.
Min röda oförskräckthet går ut på äventyr
i lumpna land.
Jag har ingenting annat än min lyra under armen,
mitt hårda strängaspel;
min hårda lyra klingar för folk och fä
på öppen väg.
Jag har ingenting annat än min högburna krona,
min stigande stolthet.
Min stigande stolthet tar lyran under armen
och bugar farväl.
Det är enkelt, rakt på sak gående. En det
självfallnas ton. En rytm som liksom slår
fast det sagda i medvetandet, utmanar med
saklig enkelhet och en till tonen självfallen
stolthet.
Efter den första diktsamlingens kyliga,
för att icke säga fientliga emottagande, kom
känslan av absolut ensamhet och oförståddhet
över henne. Men denna känsla endast
stegrade hennes trotsiga diktarmod. Hade hon
tidigare skänkt oss lyriska drömmar och
stämningar, så vill hon nu kämpa för den nya,
den vardande människan. Det andliga
innehållet. Och hon diktade eller drömde sig
bundsförvanter, sköna och mäktiga,
överjordiska. Hon diktar i Septemberlyran om sin
syster, hennes större jag, hennes ur det
stundligas, det trivialas, det alltför mänskligas
bojor frigjorda ledsagarinna. Denna syster
är blott hennes vilja, strävan,
diktar-genius. En själens spegelbild befriad ur
jordiskt slagg. En opersonlig, människan
Edith Södergran ovidkommande gestalt,
idéens förverkligade bild.
Och hon tror sig i diktarextas höra livets
röster, förnimma det vardande. Hon är icke
längre ensam. Hon har en hel skara systrar.
Det kommandes vilja, framtidens bjudande
maning, det kommande mänskligas-andligas
krävande strävan. Om sin mission, sin
stridsvilja diktar hon i Skaparegestalter, Framtidens
skugga. Om den obönhörliga viljan. Om det
nyas prästinnor, som draga ut till kamp,
Det är metall i stämman, hård vilja,
bjudande makt i diktens rytm. Man ser för sig
sköldbeväpnade valkyrior rida till kamp mot
mörkrets jättar.
Mitt hjärta av järn vill sjunga sin sång.
Tvinga, tvinga
människornas hav,
forma, forma
människornas stora massa
till en fröjd åt gudar.
Vaggande i lösa sadlar komma vi
de okända, lättsinniga, starka.
Bär oss vinden fram?
Såsom ett hånskratt klinga våra röster ur fjärran,
fjärran . . .
Ja det är hjärtats järnsång. Den första
strofen är sjungen som av en av Eddans
valör. Besvärjande, mäktig, långsamt och
ovillkorligt frambrytande. Den andra är
fjärran ryttartakt, övermodig ritt med
vinden, hån och jubel, avlägsen dröm. — Och
över hela dikten vilar ett sagoskimmer,
mänskligt djupt och gripande som fornsagans,
sannsagans. Det är stålviljans sång och det
drömmande hjärtats.
Kontrasten mellan inre själskraft,
själsspänning, stridbar diktargåva och yttre
sjukdom, fysiskt vissnande gav hennes
diktning en så egendomlig prägel. I henne möttes
liv och död, ett framvällande flödes hela
jublande livskraft, en rik och stridbar själ i
en dödsdömd kropp. Än mer än det yttre
motståndet och de svåra
levnadsförhållandena bidrog detta till den hektiskt
extatiska spänningen i hennes dikt.
Hennes ton blev stridbar och trotsig. I
Septemberlyran, 1918; Rosenaltaret, 1919;
Framtidens skugga, 1920 märkes en ständigt
stigande nöd att övervinna, ett växande
trots. Det är inom henne en sträng som
spännes allt hårdare, vibrerar allt starkare i allt
starkare svängningar, ljuder allt klarare,
friare —• till slut helt fri — och brister.
Det gällde att övervinna svagheten, ledan,
förtvivlan. Hon trodde på en livets förnyelse,
en mänsklighetens vår. Tynande, sinande,
ännu döende ville hon hylla livet, jubla av
fröjd över dess storhet, dess andeskönhet,
662
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
