Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Edith Södergran. Av Erik Therman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Edith Södergran
den tillvarons själ hon visste sig förnimma
starkare och tydligare än andra. Men dödens
skugga skymde redan hennes väg. Hon, en
livets prästinna och livssällhetens förkunnare
gick med döden vid sin sida. Därför blev
spänningen så våldsam.
Hon måste mobilisera ali sin styrka för att
övervinna inre och yttre motstånd. Var
det underligt om stämningen någon gång
slog över i stammande yrsel? Men icke heller
har någon klarare än hon uttryckt
livsjublets yrsel sedan antikens Dionysossångare
tystnat. Aldrig har någon på svenska språket
så rent och i våldsam, suggererande rytm så
ärligt upplevat uttryck för livsextasens, den
skapande själens smärta och jubel som hon.
Dikten Dionysos lyder i sin helhet:
O Dionysos, du kommer med solens spann ur fjärran
rymd.
Den förgråtna jorden väntar, en bedjande kvinna.
O Dionysos, Dionysos!
över våra huvuden höra vi dånet av ditt spann.
Befrielse, befrielse
sjunga de snabba tyglarna.
O Dionysos, Dionysos,
jag klamrar mig upp i ditt spann,
med vanvettiga händer håller jag mig fast i hjulen.
De vanvettiga mäkta allt.
En stråle vårsol stiger jag ned i din vagn.
Omkring oss intet än den vårblå rymd.
När fåglakörer jubla till på jorden,
går ditt spann som stormen.
Alla rymder sjunga uppståndelsen.
Det är antikens religiositet, hednisk men
djup livsvördnad. Andäktigt anropar hon
guden.
I första strofen är det på en gång som
andaktsstillhet, spänd, jublande väntan och
som brus av den vind som bebådar livsrusets
gud. Andra strofen uttrycker upphöjd, men
dionysiskt extatisk andakt, övermänniskans
maktkänsla.
Vi förstå nu varför hennes dikt blev så
lidelsefullt jublande, så extatiskt, smärtsamt
säll. Hon hade ej tid för omvärlden, ej för
dess tillfälliga och materiella problem. Hennes
timglas skulle snart vara utrunnet. Det
gällde att hinna med det viktigaste, det enda
väsentliga.
Likt en prästinna slöt hon sig inne i sin
dikts helgedom. Likt en pythia och
förkun-nerska talade hon ur fjärran till
människorna. — Och var detta förmätet, orätt? —
Hon offrade sin egen personlighet. Hon ville
vara okänd som människa, död för världen
som individ. Blott skaldinnan-prästinnan
fanns till. En visionär som endast lät livet,
dess inre flöde tala genom sin mun.
Kontrasten mellan livsjubel och dödshot gav rätten
och den erforderliga styrkan.
Döden blev det fruktansvärda motstånd
hon i var dikt måst övervinna, var stund
besegra. En luttrare och prövare. Ty blott
sanningen kunde tränga fram trots dödens
motstånd. Blott heligt allvar. Liv djupt nog
att omfatta även döden. Liv rent och
osjälviskt nog att älska även i döden livet,
dess kraftprov och förnyelse. Så blev hon
prästinna för det bländande solljusets extas.
De överord vi möta i hennes dikt äro ej
överord i vanlig mening. De stolta orden
gällde hennes stolta förkunnelse. För sitt
eget medvetande var hon redan död,
existerade ej längre som en individ bland individer.
Hon jublade övermodigt över det starka
skönhetsvälde hon trodde nalkas. Härom
talar hon i dikten Rosenaltaret.
Jag skiljer mig från eder,
ty jag är mer än ni.
Jag är i skymning
tempelprästinna,
invigd bevakande
framtidens eld;
jag träder ut till eder
med ett glatt budskap:
Guds rike börjar.
Icke Kristi
tynande välde,
nej, högre, ljusare
mänskogestalter
träda till altaret
bärande fram sin tacksamhet,
överjordiskt doftande,
sinnesbetagande.
Där står altaret
som en suck ur Guds bröst,
krönen det med rosor
att man endast ser ett berg av skönhet.
Lätt därpå
skall stundens ande sitta
drickande
ur bräckligt gyllne glas
stundens skål.
Var det brusande andakt i Dionysosdikten,
möta vi här i stället själens stilla och ljusa
andakt. Lugn, säll extas, tempelprästinnans
långsamt utandade bön. Visshet och vila.
Och i sista strofen höra vi i den älskligt
lekande rytmen Dionysos själv. Men icke den i
yrsel stormande guden. Utan guden som
leker med solblå minuter. Den soligt leende
livsglättigheten.
66l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
