Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Edith Södergran. Av Erik Therman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik T h e r m a n
Det mörka och tunga runt omkring i
världen vill hon ej tro på. Hon tror att det allt
är en renande, befriande storm, en luttrande
brand, en födandets vånda. Så säger hon i
Stormen, en dikt i vars rytm vi finna
tillvarons våldsamma kamp och sinnets ångest
— oro:
Nu höljer sig jorden åter i svart. Det är stormen
som stiger ur nattliga klyftor och dansar
allena sin spöklika dans över jorden.
Nu kämpa människor åter — fantom mot fantom.
Vad vilja de, vad veta de? De äro drivna
som boskap ur mörka vrår,
de slita sig ej lös från händelsernas koppelked:
de stora idéerna driva sitt byte framför sig.
Idéerna sträcka förgäves besvärjande armar i stormen,
han, den dansande, vet att han ensam är herre på
jorden.
Världen rår ej om sig själv. Det ena skall
störta som ett brinnande hus, som ett murket träd,
det andra står kvar förskonat av okända händer.
Och solen ser på allt detta, och stjärnorna lysa i
iskalla nätter
och människan smyger sig ensam sin väg mot den
gränslösa lyckan.
Denna framtid skall växa upp ur våra
hjärtan. Villkoret är själens befrielse.
Uppvaknandet till medvetande om livsspelet
runt omkring oss och inom oss. Andaktsfullt
förnimmande av det sublima. Det är en
nietzscheansk övermänniska hon väntar, en
människans fria gudom hon drömmer om.
Denna väntan uttrycker hon i Rosenaltaret,
i dikten Gudarna komma . . .
Människorna veta ej mycket om sig själva,
de tro sig så arma de visa sig i livet,
de veta ej att gudarna bo i deras bröst
oigenkända.
Gudarna skratta. Livet är deras.
De köra vagnen med glödande spann.
Sitter därinne en drottning så härlig,
folket blott viskande nämner hennes namn.
Knäböjen människor. Gudarna komma.
Gudarna resa sig ur stofttyngda ännen,
gudarna lyfta hela världen till sin höjd.
De två sist citerade dikterna äga en om
antikens diktning erinrande meter,
regelbunden, sansad även i dess lidelse.
I Framtidens skugga blir livets kamp med
döden, sällhetens med förtvivlan än mer
framträdande. Hon samlar ali sin styrka i
en avgörande strid. För att övervinna. Nej,
icke längre för att övervinna. Hon finner att
de dödliga blott genom försoning med döden
kunna skänka livet en sann kärlek. Älska
slocknandets sista, betydelsefulla
uppflammande, livet i döden.
Hon söker den högsta extasen, en objektiv,
oberoende, oförgänglig extas. Denna finna vi
i dikten Sol. Som lidande människa är hon
redan utplånad. Blott fri solglädje, nästan
strängt och hårt livsjubel, livets av människan
oberoende solsällhet återstår. Sista strofen
lyder:
Det är som gästade jag jorden tillfälligt, flyktigt, lätt
för att med en skur av speord väcka den.
O du övermodigaste bland hjärtan, sträck ut dina
armar mot solen,
fall på knä och !åt ditt bröst bli genomträngt av solen,
solen.
Själva tonen är en förening av antik höghet
och extatiskt jubel. Solglädjens rytm. En
extas så stor att själva yrseln blir lågmäld.
I Animalisk hymn manar hon oss till
likgiltighet, den stora likgiltigheten inför vårt
eget öde. Livets, solens härlighet,
ögonblickets evighetsuppenbarelse vare nog. Ty
glömma vi helt oss själva fyller världens oändliga
skeende vart ögonblick.
Den röda solen går upp
utan tankar
och är lika mot alla.
Vi fröjda oss åt solen såsom barn.
Det kommer en dag då vårt stoft skall sönderfalla,
det är detsamma när det sker.
Nu lyser solen in i våra hjärtans innersta vrå
fyllande allt med tanklöshet
stark som skogen, vintern och havet.
Men vilken smärta vi måste genomgå,
vilka inre offer vi måste bjuda, innan vi nå
frihet ur vårt trängre jag, bli mottagliga,
stora och rena nog för livet, härom vittnar
den undertryckta smärta, som trots allt
stundom bryter fram. Oss själva måste vi
lägga som offer på livets altare, om vi vill
vinna dess härlighet. Redan i Rosenaltaret
talar hon härom, i Offrets timme, en rytmiskt
sällsynt stark dikt.
Den är som en snyftande sällhet. Det är
som om manande klockor klämtade genom
rytmen. En tvekan, en förtvivlan till
bristning — och ändå — enhet, helhet; givandets,
offrets sällhet. En lidandets dikt, men likväl
hel och skön genom klockrytmens spel.
Hör klockan slår.
Det är offrets timme.
Klockan slår.
Vad skall du offra ännu mer?
Du ligger ren på offerbord
sen många år.
Att ligga själv på offerbord
är intet kval.
Vem skall du ännu offra?
Du älskar än, du älskar än,
säg intet mer.
664
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
