Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ludvig Nordström. En porträttskiss. Av Gustaf Näsström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Näsström
1904.
Det var som diktare han först grep sig
an med detta ämne. Efter prosa-debutens
skildringar av livet i Ulvöhamns
(»Tvärhamns») fiskeläge, där han som ung
fiskardräng mött sin sånggudinna, Moster
Ångerman, i fru Sofie Bergners bastanta skepnad,
övergick han till att i några
novellsamlingar och romaner skildra Öbacka och dess
närmaste grannstad i söder, Köpmansvik.
Inför Ulvö-motiven stod han som
fullblodsrealist, iakttagande en primitiv värld,
vars ursprungliga kraft han respekterade
och imponerades av, emedan han under ett
drygt halvår varit delaktig i dess hårda
arbetsliv. Inför Öbacka och Köpmansvik
kände han sig däremot frestad att släppa
gäcken lös, och han gör det med en »vis
comica», ett ogenerat burleskt och
grovkornigt berättarhumör, som erinrar om att
hans läromästare var ingen mindre än
Rabelais (kanske också Balzac). Inte sedan
»Nya rikets» dagar hade den fräcka
sarkasmen fått härja såsom i dessa skildringar
av de kungliga svenskarna på gubben
Pastellbergers krog, på Öbackas Skeppsbro
och på deras champagneknallande
söndagsseglatser utåt havsbandet, där de kunde
förlusta sig med så ädla nöjen som att —
majestätiskt nakna på klippan — tävla i
magomfång. Visst dröps det mycken frän
ironi i diktarens bläckhorn, men samtidigt
var han barnsligt road av sin fantasis ge-
stalter och situationer, och det var
sannerligen ingen lätt uppgift för den samtida
kritiken att avgöra, om han innerst inne
njöt av eller var upprörd över den
gudsförgätna miljö han skildrade i »De tolv
söndagarna» och »Landsortsbohème». Så
mycket av bullrande hjärtligt skratt och
festligt renässanshumör fanns det i dessa
skildringar från den bortdöende oscariska
tidens klang- och jubel-samhälle, att man
fortfarande — efter allt bigott grums, som
rördes upp i striderna kring dem — frågar
sig, om det egentligen kan anses riktigt
anständigt att skratta åt dem. För min del
skrattar jag trots allt, försåtligt intalande
mitt samvete, att både »De tolv söndagarna»
och »Landsortsbohème» numera blivit
litteraturhistoriska och alltså måste anses
ofarliga.
Ludvig Nordström var själv alltifrån
början medveten om att han skrev en
allvarligt syftande satir och en uppgörelse
med ett dödsdömt samhälle. Han kunde
säga sig, att för honom liksom för
deltagarna i Gustaf Adolfsbalen i Stadshusets
festvåning, skildrad i Landsortsbohèmes
nionde kapitel, var »karikatyren formen
för en längtan bort till en högre och renare
verklighet», och han kunde peka på en
passus i åttonde kapitlet i samma bok,
där han sagt sig vilja »göra ett bokslut över
våra andliga tillgångar för att se, vad vi
kunna saidera i den nya epokens böcker».
Men det godmodiga gycklet satt djupt i
hans berättarkynne ■— ha vi över huvud
en mera glittrande och älsklig conteur än
Ludvig Nordström, när han är på sitt
solskenshumör? — och det skulle dröja länge,
innan den nya epokens förkunnare gjorde
sin märkbara entré i hans författarskap.
Men medan Ludvig Nordström utåt
fortsatte att servera mer eller mindre burleska
»skildringar ur svenska nationens liv»,
bedrev han på lediga stunder idoga bokliga
studier, och vad som nu främst intresserade
honom, var biskop C. A. Agardhs »Försök
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
