Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Film. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Film
trasiga paraply just när den första
framgången kommer; sedan åren av arbete,
framgång och fetma, den omutlige konstnären
Cézanne som tar farväl av den sorgset
blinkande, förborgerligade författaren; och Zola
som närsynt och välmående kommer cyklande
med hustrun för att välja ut en färsk
lan-gouster på torget medan tidningsförsäljarna
ropar ut domen över Dreyfus. Generalstaben
fullföljer sitt skändliga intrigspel mot Dreyfus
och Zola får ingen ro för den besvärliga
historien förrän han kastar sig in i striden;
då finner han sig plötsligt leva som aldrig
förr, han håller sitt gripande försvarstal inför
den partiska domstolen, han skriver
outtröttligt under landsflykten i England och
vinner slutligen seger för sin sak, men blir
ihjäl-osad av kaminen en natt utan att ha fått
träffa Dreyfus. Vad man än må tänka om
Zola som konstnär så var han en stor
livsälskare med ett omättligt begär efter den
verklighet som för honom rymde sanningen.
Paul Munis karaktärstolkning är djupt
övertygande just i sin avsaknad av yttre glans,
med den kroppsliga skröpligheten genomlyst
av andens oroliga flamma. Så laddad är denna
skildring av Zolas liv, så starkt talar den till
känsla och tanke att man glömmer alla
invändningar mot den som film: det betyder
alltså att den segrat också i sin egenskap av
film. Levande människor brottas med ett
kallt system: ingenting kan i dag angå oss
djupare och engagera oss starkare. Med ett
visst bittert vemod ser man tillbaka på denna
jämförelsevis hoppfulla tid, de sociala
romanernas, den fria journalistikens och den
övertygade framstegstrons nästan idylliska epok.
Och inte utan smärta lyssnar man till de
hänförda orden om frihet och rättvisa, nu när
världen tycks mörkare än någonsin.
En annan betydande film, Vägen tillbaka,
efter Remarques berättelse, ställer oss direkt
inför vår tids allt överskuggande problem:
krigets katastrof, den som utspelats strax
bakom oss och den som vi troligen snart ska
vända ansiktet emot. James Whales
iscensättning utmärkes av en kallgrå realism och en
stundom groteskt lössläppt fantasi; blek tragik
skär sig mot dårhusmässiga farsinslag: men
det ger nog en rätt föreställning om denna
upplösningens tid, individernas och samhällets
sönderbristning efter den oerhörda
påfrestningen. Man bevittnar det sista, desperata
tyska anfallet innan allt plötsligt blir
dödstyst vid fronten, sedan vapenstilleståndets
yra och tumult, de hemvändande
soldaternas främlingsskap i samhället, deras ovana
vid möblerade rum och civila förhållanden,
de ständiga hungerkravallerna och
revolterna. Det är en rikt utformad film, med
bredd i det mänskliga och skarpt öga för
många slags obarmhärtig verklighet; den drar
slutligen heller inte upp några falska
framtidsförhoppningar, utan visar nuets mörka
horisont av hopade krigsredskap: rustningar
utan motstycke i alla land. Det film-Amerika
som står bakom filmer av detta slag är
sannerligen värt erkännande både för allvarligt
syfte och konstnärligt resultat.
Av Hollywoods berömda regissörer har
Capra, Lubitsch och Mamoulian framträtt
med nya filmer. Som den mest ambitiöse
visar sig Frank Capra med Bortom horisonten,
en filmfantasi efter en något kvasilitterär
roman av James Hilton. Denne regissör är naiv
på gott och ont, han gör sig skyldig till svåra
banaliteter, men han är dock utan tvivel en
ursprunglig filmbegåvning av ovanligt slag.
Filmen inledes av en svepande dynamisk
bildföljd: flygmaskinerna klyver genom det
kinesiska inbördeskrigets dunkla, gungande
människohav och vid skenet från den
brinnande hangaren räddar sig en viss engelsk
kolonialtjänsteman i det sista flygplanet
tillsammans med en handfull andra
västerlänningar, däribland hans yngre broder. Men en
okänd pilot för dem åt fel håll, in bland Tibets
berg, där maskinen störtar mellan
snöbranterna. Några bergsbor räddar passagerarna
och för dem till en undangömd, okänd dal,
ett sällsamt fridens hemvist, där tiden nästan
står stilla och ungdomen varar mycket länge.
En uråldrig, vis lama drömmer om att rädda
dalens kulturfragment undan den kommande
världskatastrofen och har utsett
engelsmannen från Kina till sin efterträdare. Denne är
en världserfaren sökare och grubblare som
redan gripits av den stora friden i denna dal;
men hans unge broder är full av västerlandets
oro och våldsamma otillfredsställelse, han
utsår tvivel i den erfarnare mannens sinne och
får honom med sig bort från dalen; bärarna
sviker dem och den unga kvinnan som följt
dem blir med ens till en förskrumpnad gumma;
den äldre brodern söker förgäves ta sig
tillbaka till den lyckliga dalen, i omänsklig
kamp med Tibets oöverstigligaste berg. Det
är en meningsfull fabel, genomsvept av ett
mytens vinddrag, och filmens suggestion
följer en länge. Ändå är den bara delvis
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
