Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Film. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Lundkvist
lyckad i utförandet; den märkliga dalen blir
sålunda närmast till Hollywood-pekoralistik,
med en arkitektur som omintetgör illusionen
och turistromantiska levnadsformer som visas
i menlösa tablåer. Bergsbilderna är däremot
ofta fantasifullt storslagna; och den gamla
laman har blivit en fascinerande gestalt: han
ger verkligen ett obeskrivligt intryck av
ålderdom med sitt genomlysta ansikte och även
när han talar länge lyssnar man gärna till hans
milda, darrande stämma. Det är en film som
till dels tycks ha nått bortom Capras
horisont, men han har lika fullt heder av sina
ansträngningar.
Ernst Lubitsch är däremot inte den som
försöker lyfta sig själv i håret: han är en
skicklig tekniker och artist som känner sina
resurser och utnyttjar dem med osvikligt
elegant säkerhet. Ängeln är en intim
triangelhistoria, ett stycke väl ombonad
salongskomedi, som stundom blir till ett intensivt
sammanpressat kammarspel mellan två par
ögon. Marlene Dietrich är en vacker hustru
som försummas av sin man, den framstående
och mycket upptagne politikern; hon är nära
att glida över till en annan man, som
överbjuder maken i uppmärksamhet och
käiislo-intensitet, men hon besinnar sig i tid. Lubitsch
förstår att ständigt låta bladet vända sig i
detta känslornas halvt fördolda spel och
därmed skänka ny spänning åt varje ny seen.
Dialogen ger nöje att lyssna till: det är inga
andligt förenklade personer som talar i denna
film. Lubitsch, den svepande linjens och de
osökta infallens mästare, visar sig dock
knappast i sin bästa form denna gång; det
är som om han haft att arbeta i segt trä.
Inte heller har han förmått skänka samma
säregna lockelse åt Dietrich som förut
Sternberg.
Rouben Mamoulians Svart guld blev
alltigenom en besvikelse. Denna historia om
bergoljans första pionjärer i Pennsylvania,
utbroderad med kringdragande gycklare,
bonddanser och så småningom
konkurrenskrig i grövsta amerikanska form, rymmer
nästan alla olika slags sceningredienser som
Hollywood för i lager. Materialslöseriet är
oerhört, stillösheten fullständig: en film utan
konstnärlig distinktion. Har filmkonstnären
Mamoulian alldeles uppgett sig själv eller är
det bara tillfällig desperation?
-> Lloyd’s of London ger en romantiserad
framställning av den stora försäkringsfirmans
framväxt och utveckling under
Napoleonskrigens stormiga år, med Lörd Nelsons seger
och död som välutnyttjat inslag. Mäns kamp
om pengar och ära, än under pittoreskt
primitiva och än utstuderat eleganta former,
utgör filmens huvudtema; dimma och panik
drar genom London och sjöolyckornas
klock-klämtningar ekar ödesdigert. Också ett
kärleksäventyr förekommer med flykt över
Kanalen i öppen båt och sammanstötningar
med pistoler i båda händerna. Det blir bara
ibland lite för mycket heroism för pengars
skull.
Tropikernas rastlöse äventyrare och
kamerajägare, Martin Johnson, har med Borneo
gjort sin sista och vackraste film. Den är i
stor utsträckning tillrättalagd och arrangerad,
man bevittnar regisserat djungelliv och
spontan eiteten går ofta förlorad. Långnäsaporna
och orangutangen i den sviktande trädtoppen
är dock ovanligt väl värda sina filmmeter.
Annars är det den rena skönheten i
bildsvepen man bryr sig om: de svartglittrande
vattenytorna, den fint etsade vegetationen,
djungelns fantastiska överdåd.
Med John Ericsson, segraren vid Hampton
Roads, har svensk filmproduktion skapat en
biografisk film, visserligen av blygsamt
format (scenario: Oscar Rydqvist, regi: Gustaf
Edgren). Trots det alltför rapsodiska
utförandet fängslar John Ericsson-gestalten
avgjort i Victor Sjöströms energiska tolkning:
en självsäker, envist rakryggad man, vigd
vid sin livsuppgift och därför alltid i
konflikt mellan hustrun och arbetet. Filmens
torftighet faller stundom i ögonen, bland
annat vid det onödiga Jenny
Lind-intermezzot, och de patetiska inslagen hotas
ständigt av en illa dold sentimentalitet.
Kärlekshistorien mellan nordstatslöjtnanten och
sydstatsflickan stökas hastigt undan, men
hinner ändock verka som en snabbrepetition i
diverse filmschabloner. Det är — som man
alldeles riktigt framhållit — en filmskiss
och som sådan nog så erkännansvärd. Men
just inför en film som denna tror man mindre
än någonsin på de små filmlandens
möjligheter, med de numera så uppdrivna kraven
på nästan obegränsade resurser i alla
afseenden.
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
