Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svenska Institutet i Rom 1926—1937. Av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Palazzo Brancaccio.
Svenska Institutet i Rom 1926—1937
Av Axel Boethius
I DEN LIKA roande och lättlästa
som lärorika nya romerska tidskriften
L’Urbe har en av den moderna italienska
arkitekturens främsta och djärvaste män
Piacentini uttalat sig om Rom och
arkitekturen. »Anser Du» — frågar intervjuaren
— »att, vad Rom lär, är av någon nytta
längre för utlänningarna? Göra de klokt i
att upprätthålla sina skolor och akademier i
stån?» Den klartänkta, nya, speciellt
romerska monumentalitetens förkämpe
svarar ja. Rom lär, om man ser de antika
monumenten i deras olösliga samband med sin tids krav.
En stor stil i arkitekturen födes,
då en stor tidsanda och verkliga behov möta
och få till sin disposition tekniska
hjälpmedel, sådana som kejsarnes Rom hade i
den romerska byggnadstekniken. Förstådda
som lösningar av sin millionstads praktiska
krav och som uttryck för dess anda, menar
han, ej själlöst kopierade, ha de mäktiga
romerska gjutverksvalven, de stora måtten,
de kraftiga konstruktionerna mycket att
lära envar, som tror på sin egen tid och vill
skapa en ny stil med behärskning av
modern teknik.
5 — Ord och Bild, 47 :e årg.
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
