Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svenska Institutet i Rom 1926—1937. Av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel Boethius
Orden ha förvisso en allmän tillämplighet
också på den moderna millionstadens
internationella arkitektur och
stadsplaneproblem. Mig ha de intresserat inte blott
därför, att de vid sidan av den aktuella
inställningen så klart angiva den
vetenskapligt sett riktiga synpunkten på en
ruinmassa som Roms, utan även emedan de
visa, hur Rom lever vidare. En ny
skiftning i intresset, en ny synpunkt sluter sig
till seklernas diskussion och låter ruinerna
från forntidens främsta storstadsskapelse
leva med som problemställare också i tider,
som överskridit dess mått. De stå ej som
dammiga fornsaker i undanskymda vrår.
De leva alltjämt upp i nya tider och
fortsätta att trotsa århundrade efter
århundrade, fastän vestalernas vandring till
Capitolium och mycket annat, som romarskalden
tänkte som tidsmått för sin dikt, upphört
för tusen år sedan och mer.
Valle Giulia, dalen vid Villa Giulia i
Rom, är ett levande bevis för detta. Staden
Rom har på ett storslaget sätt bevarat
känslan för sin ärvda internationella
ställning och sin egenskap af hemort för
bildningstraditioner i Europas olika länder.
Och just Valle Giulia, den vackra
stadsdelen bortom Villa Borghese har man
frikostigt upplåtit för de av Piacentini nämnda
utländska akademierna och skolorna.
Englands ståtliga palats är först på platsen.
Holland och Rumänien ha redan, sedan
några år tillbaka, stora moderna
institutionsbyggnader där ute, Österrike och
Belgien bygga som bäst. Det hela formar sig
till ett samlat uttryck för den i sanning
märkliga, just nu påtagligt livskraftiga
internationella gemenskap i forskning och
intressen, som heter de främmande instituten
i Rom. I tider som sett så mycken
inne-hållsfattig internationell representation och
form för formens och konventionens skull,
förtjänar det framhållas, hur dessa institut
i Rom vuxit från små begynnelser, utifrån
forskningens och studiernas verkliga och
ådagalagda behov vid orienteringen bland
Roms överväldigande och ej alltid lätt
nådda rikedomar. Från mer eller mindre
tillfälliga och trånga tillhåll inne i staden
flytta de, det ena efter det andra, över
till institutshusen i Valle Giulia. Några av
de berömdaste instituten ha visserligen
palats inne i staden och komma säkert ej dit
ut. Frankrikes konstakademi och
arkeologiska institut lämna naturligtvis ej sina
anrika lokaler i Villa Medici och Palazzo
Farnese. Amerikanerna ha sitt ståtliga
palats med arkeologisk avdelning, arkitekter,
målare och musiker uppe på Gianicolo.
Men de flesta andra samlas nog efter hand
till den vackra dalsänkan mellan Julius III:s
renässansvilla och Galleria dArte Moderna.
Också Tyskland har byggplats därute; detta
är ur många synpunkter synnerligen
betydelsefullt. Det tyska arkeologiska institutet
och dess bibliotek ha som intet annat
liksom vuxit upp med den klassiska
arkeologien i dess moderna form. Dess
bibliotekslokaler, för närvarande Via Sardegna 79,
äro därför själva ett klassiskt och
oumbärligt centrum för ali denna romerska
forskning i de olika nationella instituten
med väl hävdad plats vid sidan av de
utmärkta centrala institutioner, Italien självt
numera skapat, det kungliga institutet för
konsthistoria och arkeologi i Palazzo
Venezia, Istituto di Studi Romani och andra.
Den grundläggande tanken för de institut,
som nu samlas till Valle Giulia, har genom
de franska och engelska målarakademierna
och genom tyska institutet hundraåriga anor.
Ända sedan 1700-talet — ja i olika former
också förr •—• har man känt
nödvändigheten av sambandet med Rom och av att
ordna och möjliggöra detta för studenter,
forskare och konstnärer genom särskilda
fasta institutioner. De främmande
instituten i Rom äro för närvarande ett tjugotal.
De sista nyheterna från deras krets är, att
Finland erhållit en donation för ett
arkeologiskt institut eller i varje fall arkeolog-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
