Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Om diktningens gåta. Av Marika Stiernstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Al ar i k a Stjernstedt
nare. Sedan smältes det erövrade yttre
stoffet om i hans inre verkstad,
förvandlades, förstorades, överrealiserades och kom
ut igen präglat av hans snille allenast. Det
hade blivit helt hans: helt han.
En samtida till Balzac har berättat hur
denne en dag på gatan kom att gå förbi en
liten tarvlig skylt på en dorr. På skylten
stod namnet Birotteau — eller om det nu
var Goriot. Balzac blev eld och lågor,
rusade in i huset, insöp på några minuter dess
atmosfär och förklarade förtjust att nu
hade han en roman klar som dittills blott
vagt föresvävat honom. Analoga
händelser torde de flesta fabulerande författare
känna till — utan att därför någon Balzac
redivivus därav uppstått! — men jag
återger episoden som ett typexempel på hur
yttre chock, här en bagatell, inte mindre
än undermedveten önskan bidrar till att
sätta det inre maskineriet i rörelse.
Ett exempel på önskedraget i
fantasi-och drömliv förenade har jag själv:
egentliga en rätt komisk historia.
Jag drömde en natt för många år sedan
att jag fann en romantitel som var absolut
genial, unik, den gav hela syntesen till en
för mig ny ämnessfär, vars portar därmed
öppnade sig för mig. Jag vaknade av
sinnesrörelse, min enda tanke var: Måtte jag
bara inte glömma denna underbara titel
igen! — Halvsovande grep jag en
blyertspenna på nattduksbordet och på omslaget
till en bok skrev jag då i halvmörkret upp
det märkvärdiga ordet. Samt somnade om.
När jag vaknade på allvar, hade jag
mycket riktigt glömt titeln, men inte
drömmens lyckokänsla, och jag grep ivrigt efter
boken där jag gjort min nattliga
anteckning. Ja, där stod ett enda ord:
Spån-huset.
»Spånhuset!» Det var vad jag skrivit
upp, det var hela snilleblixten.
Bakom drömmen, som jag nu minns det,
låg att börja med en sinnesstämning som
jag önskat mig uttryck för. Jag minns
att jag hade haft en period av pessimism,
att något som en helt nihilistisk livssyn
hade lockat mig. Drömmen uppfyllde
min önskan om adekvat formel, i drömmen
accepterade jag den och erfor framgångens
lyckokänsla. Men samtidigt fanns inom
mig en skeptiker som visste att jag i själva
verket lockats av något som det inte låg
för mig att realisera: utanför sina egna
råmärken kan ju ingen gå. Jag var ingen
nihilist. Och så hade då mitt skeptiska
jag steppat in i drömmen jämsides med
önskan och hjärtlöst — dessutom inte utan
humor! — dragit önskan vid näsan genom
att diktera in ett i och för sig verkligen
föga »genialt» titelord.
Drömmen gav mig här ett slags porträtt
av mig själv, ett avslöjande av två
autentiska drag: inspirations- eller
utlevelse-längtan samt eftertänksamheten. Inom de
flesta människor balanseras väl dessa två.
Men jag vill tillägga och avsluta: ifall
inte diktarens, författarens innersta jag,
önskelivets, utlevelsebegärets jag vore
mycket starkare, obändigare, mer frenetiskt
än det reglerande förnuftet, skulle ingen
dikt, intet konstverk bli till. Det är den
innersta furian som är avgörande:
reflexionen får nöja sig med rollen av vårdare,
tuktare, ansvarsbärare. Skepsis må tala,
eftertanken må påminna om begränsningar
— väl. Men den hemlighetsfulla källa, där
diktningen bubblar och ur vilken den
porlar upp, på den ensam kommer det
slutligen an, på dess friskhet, på
outtömligheten i dess flöde.
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
