Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
rätt oroligt: hans farbror hade dödat hans
far, och »man sa» att hans hustru Blanche
av Namur — ovanligt tilltalande i Inga
Tidblads gestalt — hade givit gift åt sonen Erik.
Men det lär inte varit sant. Däremot är det
oemotsägligt, att denne Erik en tid körde
bort både far och mor ur riket. Med en viss
oro såg nog Magnus på sin sons förehavanden
och även på sin mor och den danske riddaren
Knud Porse, som strävade mot det höga
och mot änkedrottningen Ingeborg, en norsk
prinsessa, samt trådde både till hennes person
och kanske allra mest till de feta bitar av
riket, som följde med. Detta höga och
auktoritativa par spelades av Tora Teje och Carl
Ström, vilken med sin malmstämma gjorde
kungamodern mycket behagligt upprörd. Den
heliga Birgitta utfördes av Hilda Borgström.
Hon var hovmästarinna. Hon måtte ha varit
en av de kärvaste och ogemytligaste
hov-mästarinnor, som någonsin styrt och ställt
på Stockholms slott.
År 1924 gavs här Paul Géraldys stycke
»Älska». De spelandes rörelser voro behagfulla;
och med sidlånga repliker, lika välformade
som hjältinnans figur, talade både denna och
herrarna om kärlek med så subtila
distinktioner, att publiken mumlade för sig själv:
»O, Herre, jeg er meget træt». Något liknande
var fallet, då man såg Helge Krogs Uppbrott.
Paul Géraldy är en mycket begåvad,
distingerad författare, och Helge Krog är minst
lika intelligent och distingerad och har visat
detta senast i sitt stycke »Underveis», spelat
på Blancheteatem 1931 under namnet »Vägen
framåt». Jag skrev om detta stycke, »att ehuru
skådespelet var fullt klart och hade alla
möjliga dramatiska förtjänster, jag icke riktigt
kunde förstå, vad författaren ville säga». Nu
har han kommit med ett mäktigt arbete
på 213 sidor, »Opbrudd». Det skildrar två
män, som älska samma kvinna, och »älskaren»
är så hänsynslöst kär i henne, att han för
hennes skull vill ge maken, som förskingrat,
nästan hela sin förmögenhet för att han ej
skall komma fast. Stycket var en filosofisk
diskussion om kärleken, och det var svårt
att följa med alla dessa logiska deduktioner.
Man blev trött på att få vara med om
hårstråklyvandet. Krog var vad
fransmännen kalla »trop malin», alldeles för
underfundig. Men bäst det är avbrytes den erotiska
trekampen, och Vibeke—Tora Teje säger till
de två herrarna: »Dere tilhører en død verden,
et liv som visner.» Det tyckes vara vi, som
tro på egendomsrätt och personligt initiativ
och även något litet på individualitetens rätt
och som hålla på våra jordlappar,
penningpåsar och aktieutdelningar, som tillhöra denna
döda värld. Vibeke ger sig i väg i största
allmänhet för att i kollektivismen — vad det
nu kan vara för något — söka en sund
tillvarelseform och eventuellt lycka. Carl
Lindhagen talade för några decennier sedan om en
döende maskulin kultur. Numera tyckes det,
att maskulinitet icke saknas och icke heller
strävan efter en kollektivistisk lycka, något
olika betonad i diktatorsstaterna. Författaren
förklarar Vibekes lyckokrav sålunda:
Men denne udødelighet, denne stolte og
selvut-slettende evighet — den kan ikke vinnes i isolasjon,
. den kan bare vinnes i sammenheng med
menneskene. Det er dette Vibeke, kvinnen i skuespillet,
sier til sine to menn. Man har lagt stor vekt på
at Vibeke, i likhet med Nora i »Et dukkehjem»,
går ut av sit ekteskap. Men det er ikke vesentlig.
Hun går jo samtidig fra sin mann og sin elsker,
og ekteskapet har for henne i nesten like høi grad
som for hennes to menn tapt sin bindende kraft,
sosialt, moralsk og sinnsmessig. Det vesentlige er
at’ hun går ut av et miljø — et avstengt,
inne-lukket miljø, den døende individualismes miljø.
Jag undrar, om det skall bli så snart slut
på den uppfattningen att man har rätt att
äga och skapa först för sig och sina närmaste
och sedan för sin stad och slutligen för det
land, som är ens eget. Uppbrott — det var
Vibeke, som gav sig av, därav titeln! Om
vart hon begav sig skriver författaren i
förordet: »Jeg kjenner ikke dybdene i henne.
Jeg tar derför heller ikke spå noget om
hvorledes hennes fremtidige liv vil arte sig.» Man
får hoppas, att hon i sin kollektivism blir i
stånd att friska upp sig något med litet
individualistisk kärlek, allt under det att hon
behåller något av sitt allmänneliga intresse
för andras större smör- och brödkortsransoner.
De tre älskande, Vibeke—fru Tora Teje,
Ketil, maken—Gabriel Alw och Kåre, älskaren
—Uno Henning, spelade med stor brio och
älskade så stolarna knakade.
»Uppbrott» gick blott fyra gånger, ty
publiken ville icke gå, och det berodde nog mera på
tråkigheten än på någon motvilja att höra det
kollektiva evangeliet utläggas. Den mest
glädjande formen av kollektivism finner man
i en teater, där alla röras gemensamt.
Paul Raynal, som skrivit det gripande,
på ett par ställen väl bombastiska skåde-
iio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
