Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
Fot. Edling.
I kärlek — BC. Karin Ekelund
som Hansi.
med Cinnas död. Folkscenerna hade inövats
med Axel Witzansky, som hjälpt till med att
ge liv och naturlighet åt folkmassornas
rörelser.
Hela framförandet av Julius Cæsar var
en heder för Dramatiska teatern, ej minst
för teaterchefen själv. Det lyfter sinnet att
någon gång på teatern få se det, som den
store Cæsarbeundraren Dante kallar »cose
grande», höga ting.
Kan man tänka sig något ledsammare än
en tråkig fars? En av de allra fånigaste och
tommaste var Ungdomen kommer med åren
av Seymour Hicks och Ashley Dukes,
spelad på Vasateatern. Man hade visserligen
det rätt flyktiga nöjet att se vår stora
tragedienne Gerda Lundequist skymta, och höra
den utmärkte norske skådespelaren Gunnar
Tolnæs på ett ovanligt trevligt — det torde
vara det rätta ordet — sätt säga några
repliker på sin välklingande norska. Intrigen,
om man får använda ett så allvarligt ord för
det fåniga uppslaget, var att
champagneänkan Madame Popinots—Gerda Lundequists
son änklingen Charles Popinot, spelad av
Tolnæs, tröts sina sextiotvå år ingått ett
äktenskap utan familjens vetskap med den,
det måste erkännas, alldeles bländande vackra
och åtråvärda Nina—Aino Taube. Han hade
sagt henne att han var fyrtiofem år och
lyckats få henne att tro det. Det var duktigt,
om också icke riktigt rätt gjort. Popinot var
som sagt en champagnefirma, men man blev
så arg på pjäsen, att mången beslöt sig för att
under inga förhållanden förtära den
champagnen. Pjäsen gick emellertid längre än
»Folkungasagan», »Uppbrott» och »Kakhi»
tillsammans.
Man väntar sig ganska mycken lust och
lustighet, då man ser det ungerska
författarnamnet Ladislaus Bus-Fekete. Namnet
betyder, som jag sagt förut men kanske några
glömt, enligt vad en ungrare sagt mig, »den
sorgsne svarte mannen». Han har författat
många utmärkta pjäser, som gått på våra
mindre teatrar. Nu sist har hans I kärlek —
BC spelats på Vasateatern. Man blir ej vidare
glad men kan dock sträcka sig till B pius
i betyg åt stycket på grund av att de tre
damerna lågo i på ett berömvärt sätt.
Knappast kunna de kallas självförsörjande i den
mening detta ord användes vid
arbetsförmedling. Fredrika Bremer-förbundet skulle
säkert icke använda sig av detta uttryck
om de tre unga flickorna, som försökte skaffa
sig förmögna älskare. Men i de trakter, där
stycket spelar, f. d. österrikisk-ungerska
monarkien, är man nog mera tolerant. Det är
litet för blygsamt med BC åt deras erotik.
Man tycker, att de sträva så aktningsvärt
att vara respektive herrar till behag, att de
väl förtjänade AB i det erotiska, både i flit
och uppförande. Man blir däremot blyg, då
man ser på maskulinitetens representanter, ej
minst på herr Sewald—Georg Funkquist, som
spelade knölig och groteskt självupptagen
skådespelare, så att man nästan skämdes att
vara manfolk. Vi veka Linder hade också
några små äkta och rörande inlägg, och den
ibland överspänstiga Signhild Björkman, som
man inte sett på länge, tilltalade genom någct
naturfriskt. Den verkliga behållningen var att
se på Hansi—Karin Ekelund. Om det funnes
något betyg på kvinnligt »det», skulle hennes
bli mycket högt. Det är alldeles för tamt att
säga »gentlemen prefer blondes», ty den sorts
blondin hon representerar behöver bara öppna
munnen och röra litet på sig.
Utan att I bliven som barn, kunnen I ej
komma in i sjunde himmelen. Det tänker
man, då man njuter eller försöker njuta av
Axel i sjunde himlen, operett av Paul
Morgan och Adolf Schütz, med musik av
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
