Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
man får ett intryck av att Cæsar — det ser
man på handrörelserna — verkligen kände sig
som divus. Guden Jupiter själv rådde honom
nog, hur han skulle vara för att förefalla
gudomlig. Han hade fått titeln flarnen dialis,
d. v. s. Jupiterspräst, och slutligen blivit
pontifex maximus. Kanske Cæsar, något
våldsamt upptagen till Olympen, nickar
bifall till den senaste framställaren av den
romerska härskarviljan.
Hans högt älskade vän, som han med en
kväljande känsla av allas trolöshet såg
stöta till honom också med sin dolk, Marcus
Junius Brutus, spelades av Uno Henning.
Brutus hade ärvt sin morbroder Catos
puritanska frihetsideal och kraft. Då den dygdige
Cato på sin tid bad sin slav hålla svärdet,
på vilket Cato skulle kasta sig, nekade denne
full av vördnad och fasa och fick då ett så
kraftigt slag i ansiktet av sin herres
knytnäve, att den höga näven blev färgad av
slavblodet. Uno Henning växte till en riktig
Brutus, och i slutet, då han också kastade
sig på sitt svärd, var han i sin manliga, magra
romerska skönhet en ståtlig typ.
Marcus Antonius—Anders de Wahl, som
om några år och efter detta skådespels slut
skulle snärjas av Cleopatra, med vilken Cæsar
till hennes stora belåtenhet, påstår åtminstone
Shakespeare, haft ett gossebarn, hade både
röstresurser och auktoritet tillräckligt för
att utföra världens mest ryktbara dramatiska
tal och fick med sin väldiga stämma klokt
använd uttryck för ett hånfullt sarkastiskt
folkförakt. Skådespelarens diktion och
versläsning — och det är särskilt viktigt — voro
mönstergilla. Antonius förklarade för massan
med oemotsägliga ekonomiska skäl Cæsars
storhet och skuldlöshet, han hade ju
testamenterat sina penningar och trädgårdar till folket.
Med sitt tal uppväckte Antonius en storm,
som fyllde hans egna segel, ända tills han
slutligen lockad av Cleopatra följde hennes
flotta till Egypten och där »kysste bort en
värld». Också Antonius fick till slut kasta sig
på sitt svärd. Det har sagts om honom, att
han »hade ett ståtligt och vinnande utseende
men blev med tiden till följd av vällevnad
alltför korpulent». Cassius däremot skulle ha,
det säger ju Cæsar, en ful och mager uppsyn
och dessutom något av vänsterfrälst. Gabriel
Alw var förträfflig i denna roll. Cæsars maka
Calpurnia—Anna Lindahl var en förtjusande
romarinna. Kanske var hon en flirt, men man
vet ju, att Cæsars hustru icke ens får miss-
tänkas. Hon hann ej med mycket mera än
att vara, och med största skäl, orolig för sin
mans liv. Och Brutus’ hustru Portia, så liten
och späd hon var i Inga Tidblads gestalt,
hade det rätta romarhustrusinnet. Hon stack
en kniv genom vaden endast för att visa, att
hon tålde smärta. Vältaligt och varmt säger
hon sin make, att hon också vill dela hans
oro och bekymmer.
Det stora skådespelet var med smak och
omsorg uppsatt av Sven-Erik Skawonius.
Det gamla Roms trånga gator gåvo illusion,
och Forums kanske något anteciperade prakt
var ett verkningsfullt inslag i scenbilden.
Slagfältets trappor voro störande och
stäm-ningsdödande, och man trodde först, att det
var någon relikt av 1920-talets
modernist-fåneri; men de lära ha varit avsedda att
döljas av en grön matta, vilken, då en
skådespelare snubblade på den, måste borttagas.
Det blir väl skäl att hitta på något annat
sätt att dölja trapporna eller, om detta är
omöjligt, alldeles ta bort dem. Det är rätt så
prövande med stridsscener på teatern i alla
fall.
Regien av Olof Molander föreföll ypperlig
med undantag för den ovan påtalade scenen
115
Fot. Almberg * Preinitz.
Julius Cæsar. Anders de W a hl som
Marcus Antonius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
