Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
denna gång i mustascher — muntascher som
det folketymologisk! kallas. Vi känna alla de
två rätt korta och på var sin sida till hälften
avrakade mustascherna, för vilka tvenne
mustaschhalvor såväl den östra som den
västra jordhalvan darrar. Många skratta dock
elakt åt dem och andra hylla den godhet och
storhet, för vilka de äro ett uttryck. De äro
måhända på grund av mellanfolklig
hövlighet icke med i revyn. Men bland de former
Modéen hittat på äro de mäktiga
nedkammade, svarta mustascherna, som ha en
terri-bilità av betydande verkan, och som han i
revyn använder som svartsjuk äkta man.
Vi ha också fått med från Söder till de nedre
delarna av staden våra revyteatrars vad
damerna beträffar unika konstnär, sedan
Lili Ziedner försvunnit, den skandinaviska
Kathie Rolfsen. En norrman skrev en gång,
att svenskarna »allti er skandinaver, da det
kan dryppe på dem» — kanske det
orättvisaste ord som en norrman någonsin sagt
om svenskarna — men låt oss vara ärliga
och kalla henne för norska, och hennes norska
accent har något kvalificerat delikat. Hon
har nu förtrollat oss genom sin
tjuvpojks-aktiga ysterhet, genom sin intensitet, sin
smak i toaletter, sin förmåga att ge oss
friskheten i det vulgära utan obehaget. Vilken
konstnärlighet och sinnlig intuition visade
hon ej, då hon imiterade den bättre hälften
av ett danspar med den lille pigge Åke
Söderblom som moatjé. Hon har ju lämnat
den allra första ungdomen bakom sig. Då
någon förvånade sig åt att Plato hade en
rynkig älskarinna, svarade den vise:
»Kärleksgudarna ha byggt bo i hennes rynkor.»
Den 12 januari gick Gösta Ekman ur tiden.
Han var född den 28 december 1890 och
således vid sin död endast fyrtiosju år
gammal. Han fick verka ett kvartsekel och blev
under denna tid först en charmör och så en
stor skådespelare.
I livet och bra ofta på scenen var det under
hela hans verksamhet tjusardraget, som
utmärkte honom.
Vissa ondgöras åt att den sceniske
konstnärens person så mycket intresserar
allmänheten, men är det så underligt, att Sarah
Bernhardts och Gösta Ekmans personer
också utanför deras konstnärliga sysselsättning
framhållas. Själva önska de ju ingenting högre
än att stå i centrum i konst och liv.
Men har Gösta Ekman i rikaste mått fått
den hyllning han varit naturlig nog att säga
sig önska, så har han också gett. Full av energi
och spänstighet, lidelsefullt sökande att återge
olika människotyper, har han njutit av att
genom sin konst och sitt arbete kunna
besegra vilddjuret publiken, som kan vara så
smeksamt och så grymt.
Bland otalet roller har jag kanske gripits
mest av Ragnar Josephsons rockvaktmästaren
Filip och Tolstoys Fedja, det levande liket,
två skadskjutna människor! I dessa roller
var han charmör i djupaste mening.
Gösta Ekman, denne sköne Narcissus, som
i livets källas spegel såg sig själv, spanade
där också efter gestalter, åt vilkas glädje och
smärta han kunde få skänka liv. Om vad han
själv kunde giva kretsade i tillåtlig
egocentricitet hans tankar. Hans konstnärsvilja
var fast, men hans hjärta var oroligt.
Den 25 januari 1938.
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
