Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - »Ädela ros och förgyllande skrin». Av O. Källström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O. Källström
tid — den slanka linjens — enbart leda till
tråkiga komplikationer med både den
älskade och hennes anförvanter. Epitetens
bristande användbarhet i modern tid
stämplar dem då såsom »ålderdomliga».
Vad vi i regel inlägga i ett sådant omdöme
kan nog variera en smula. Det förvånar
kanske att höra, att visans båda nämnda
epiteter — de ge förresten hela strofen
dess karaktär —■ med ali rimlig
sannolikhet äro gengångare ända från medeltiden.
Det finns i både den hög- och lågtyska
medeltidspoesien så pass många
närbesläktade uttryck, att vi tämligen säkert
kunna anse oss ha lånat dem därifrån,
liksom mycket i vår melodiskatt är lån
från samma håll.
Den ton av vördnad, som utmärker sista
versraden, får också sin antagliga förklaring
däri, att den upphöjda kvinnogestalt, till
vilken de först riktades, var ingen mindre
än jungfru Maria. Uttrycken äro ju
representanter för var sin kategori av
hedersnamn, och det kunde kanske vara
intressant att vara med om en snabbinventering
av det förråd av titlar, där ädela ros och
förgyllande skrin hörde hemma, innan de
kommo med i en lekdans i Skattungbyn.
Rosen, liksom så mycket annat vackert,
har Västerlandet fått från österlandet. Den
är, såvitt man vet, ursprungligen en persisk
växt, liksom f. ö. även liljan. Odlad och
älskad i Frygien och Trakien, kom den till
Grekland före den klassiska tiden. Under
antiken var den en sinnebild för ungdom,
skönhet, glädje, behag och kärlek. Förutom
denna grekiska linje måste man räkna även
med en annan utbredningsväg. Judarna
lärde känna rosen under babyloniska
fångenskapen, togo den med sig tillbaka och
spridde kunskapen om den, i den mån de
själva spridde sig över jorden. I Bibeln
är rosen bl. a. också vishetens sinnebild.
Särskilt Höga Visan har ju en vacker
blomstersymbolik. För medeltidens
Mariapoesi blev »blommornas drottning» en av
de mest självklara sinnebilderna för jungfru
Maria, ty den rangställning som rosen
genom skönhet och vällukt erövrat bland
blommorna och de betydelser som redan
antikens folk tillmätte den, voro synnerligen
lämpade att direkt överflyttas i
Mariapoesien, som hade ett obegränsat bruk för
klingande och skönformade uttryck.
Maria var helt naturligt inte blott
blommornas blomma, »flos florum, o rosa
odori-fera!», utan med ytterligare superlativ
rosornas ros. Minnesångaren Hugo von
Montfort (1300-talets slut) kallade henne
dygdens ros, »ein ros der tugent», ett
sedermera i tusentals poetiska alster och i
hundratals olika metriska kombinationer
upprepat epitet; innebörden var, att Marias
ståndaktiga fromhet under alla prövningar
glänste som en ros ibland törnen, »rosa
inter spinas». En annan poetisk lek med
liknelsen var att hon var en ros utan törnen,
»ein ros åne sünden dorn», såsom Walther
von Rheinau i sitt 15 000 verser
omfattande »Marienleben» omkr. år 1300
preciserade saken. Man kan säga, att
rosensymboliken följer jungfru Maria i alla hennes
levnadsskiften. Den vilda rosens 5
kronblad erinra inte blott om de 5 bokstäverna
i Marias namn, de symbolisera även »Marias
fem fröjder», liksom undren vid hennes
grav gå i rosors (och liljors) tecken.
Marie-himmelsfärdsberättelserna omtala hur
apostlarna samlas kring graven, som Maria nyss
lämnat och ur vilken nu rosor och liljor
spira fram, och i den genovesiske
ärkebiskopen Jacob de Voragines (död c:a 1299)
berömda »Legenda aurea» berättas hur
Marias själ vid himmelsfärden »omslöts av
röda rosor, som voro martyrernas skaror,
och av dalarnas vita liljor, som voro
be-kännarnas och jungfrurnas körer». Det kan
naturligtvis inte undvikas att en symbol
som blivit populär och väl inarbeted, kan
komma att symbolisera saker och ting som
äro varandra motsatta: hos kyrkofadern
Ambrosius läser man om »kyskhetens röda
140
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
