Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - »Ädela ros och förgyllande skrin». Av O. Källström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»A d ei a ros och förgyllande skrin»
Mittstycket av ett rosenkransskåfi från Husby-Ldnghundra kyrka
i U-pfiland.
Statens historiska museum.
rosor» — i stället för vita liljor eller
åtminstone vit färg på rosorna — under det att
man i medeltidspoesien flerstädes även kan
få se den röda rosen såsom fruktbarhetens
sinnebild.
Att finna avbildningar, vilka ostridigt
låta sig tolkas som illustrationer till en del
av de nyss beskrivna Mariasymbolerna är
inte alltid lätt. Däremot finns ett annat
slags hänsyftning på rosen och Maria som
både i poesien och i bildkonsten satt ytterst
talrika spår, och det är rosenkransen, i
alla ordets olika betydelser. Inom poesien
var rosenkransen nämligen en
hyllningsdikt, man »flätade en krans av strofer till
den heliga jungfruns ära»; i fullt utbildat
skick skulle den ha 150 verser, eller lika
många som psalmerna i Psaltaren, och alla
skulle börja med »ave»; en av de tidigaste
förebilderna, vi känna, är då den belgiske
munken Milo, kejsar Karl den skalliges
gunstling och vän, död c:a 871, i sina vers
samlade »alla Guds moders titlar till en
ärokrans». Termen rosenkrans var då ännu
inte införd; det anses att den vann allmän
utbredning först genom svartbrödraordens
berömde fader, den helige Dominicus,
vilken under sin energiska
predikoverksamhet mot albigensernas kätterier (omkr. 1200)
av den heliga jungfrun själv blev uppmanad
141
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
