Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- »Ädela ros och förgyllande skrin». Av O. Källström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O. Källström
Några rosor i en vas i ett sjukrum tolka
ofta bäst den önskan om god bättring,
varmed man vill uppvakta den sjuke. Liksom
dessa rosors doft och skönhet bättre förströr
och mindre tröttar patienten än snart sagt
varje annat slags gåva, så har
föreställningen om jungfru Marias
allmän-barm-härtighet och hennes förmåga att hela och
lindra varit en uppfriskande realitet för
millioner andäktiga. Trots överflödet av
ords och versers antal t. ex. i Mariadikten
»Ave Rosa» har abbot Engelbert av Admont
(död 1331) icke förlorat känslans äkthet i
den vackra versraden
var hälsad ros, de bedrövades hopp!
När man försöker avlyssna Mariaepiteten
vad de kunna ha bevarat av äkta känsla,
kommer rosen i förgrunden. Det är kanske
därför att den som fenomen uppfattas av
så många av våra sinnen — doften, färgen,
de sammetslena kronbladen —• som den
har varit så lämpad som sinnebild för höga,
ädla, innerliga begrepp; det har inte verkat
överdrivet. En gammal latinsk hymn
(sannolikt 1300-tal.; den överenssstämmer
med några daterade grekiska) har liknat
Maria vid en »rosa generosa». Det har väl
funnits något adekvat i liknelsen, eftersom
denna sedan på andra språk och dialekter
länge levt kvar och hos oss ännu lever
kvar i folkvisans »ädela ros».
* *
*
Om också rosen var den kanske förnämsta
av alla blomstersymboler, som uppfunnits
till madonnans förliknelse, var den dock
otillräcklig. Många av kyrkans största
författare voro flitiga blomster-symbolister,
t. ex. kyrkofadern Ambrosius och den
helige Bernhard. Liljan behövdes för
jungfrulighetens symboliserande, violen ägnades
blygsamheten o. s. v. (»alla de små blommor
som blygt dolde sina huvuden i gräset»
voro lämpade för detta ändamål). Reseda
och nardus förde vidare till vällukter,
därpå till kryddor; Maria liknades vid
salvor och andra läkemedel, ja, den mest
forcerade krydd-poesien såg i henne även
själva förvaringsrummet för alla dessa
doftande och helande medel: ett apotek!
* *
*
Det kunde vara nöjsamt att fortsätta
denna uppräkning av sådana epitet, men då
de i grunden tillhöra en och samma
kategori, föra de inte skildringen framåt. Tiden
och utrymmet skulle bara bli lidande därpå,
och vi ha ännu inte kastat en blick på den
väsentligt olika symbolvärld, där Maria
prisas som ett »förgyllande skrin».
I en andlig visa från medeltiden heter det
om Maria:
o du wol gezierter schrin
der gotlichen figure
da hat sich got geslozzen in
in menschlicher nature.
Konstlöst och naivt kanhända, men fullt
förståeligt ger oss en sådan gammal vers
förklaringen, in nuce, för att använda ett
för tillfället passande uttryck. En av
Mariapoesiens angelägnaste uppgifter var
nämligen att skapa lämpliga liknelser —■ och
man skapade legio, från de klaraste och
vackraste till de mest krystade och
anatomiska — av innebörd, att Maria varit
en behållare för det största och högsta av
alla tänkbara innehåll, »ett skrin fullt av
den himmelska manna, som Gud gav
folket i öknen», eller »den gyllene urnan»
eller den glänsande vasen med sitt
»himla-sända innehåll». Det var såsom bärarinna
av gudomen, »Bewahrerin des himmlischen
Schatzes», som »ett tabernakel för den
högste», som hon skulle ägnas dyrkan.
Redan Ambrosius gav den viktiga
anvisningen — som senare mången gång föll
i glömska — att Maria ingalunda var någon
gud i templet utan »ett tempel för guden».
Att i konsekvens härmed tänka sig Maria
som en kyrka, med klara fönster skimrande
144
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1938/0172.html
