Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - »Ädela ros och förgyllande skrin». Av O. Källström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»A d ei a ros och förgyllande skrin»
anspänning mycket väl kunde motarbetas,
så var det däremot tekniskt nödvändigt med
något, om också enklast möjliga, sätt att
hålla räkning på bönerna, när nu antalet
en gång genom hävd och föreskrifter
fixerats. Dels är även den uppriktigaste katolska
böneläsning enligt gammal sed monoton,
och en tyst räkning svår att hålla i huvudet,
dels, och å andra sidan, hade det inte
varit trevligt att mellan bönerna mumla
»137.. .138.. .139» o. s. v. Redan de äldsta
eremiterna sutto därför med ett bestämt
antal små stenar i knät, vilka de, alltefter
fullgjorda böner, kastade en och en på
marken. Benediktinerna förbättrade
räknemaskinen (en av de latinska termerna
för radband är nämligen »numerale») genom
att träda sädeskorn på ett snöre. På
1200-talet börja så legender omtala, huru jungfru
Maria från fromma tillbedjare »togo deras
ave ur munnen på dem» och band dem
såsom rosor på ett snöre; därefter
bekransade eller krönte hon sig »med denna
prydnad av de frommes böner». Genom dylika
legender stimulerades naturligen
användandet av radband, och det var också genom
dem, som banden själva fingo namnet
rosenkrans (om rosenkransen och dess antal
kulor i senare tid, se t. ex. Nord.
Familjebok). Under 1400-talet var rosenkransen
en modesak. På tavlor av madonnan med
barnet hade inte blott jungfru Maria själv
utan ibland även Jesusbarnet en rosenkrans
i handen. Den hörde till den obligatoriska
utrustningen, då man gick i kyrkan,
liksom psalmboken och näsduken i senare tid.
Under det att de strängare
ordensföreskrifterna alltfort förbjödo utsmyckning av
radbanden, förstår man, att vanliga
världsliga människor inte kunde låta en så
iögonfallande modesak förbli osmyckad eller av
det ursprungliga enkla materialet,
sädeskorn, småstenar eller träkulor. Man känner
berättelser om ofantligt dyrbara radband.
Grevinnan Godiva, stiftarinna av det
engelska klostret Coventry, hade ett rad-
band uteslutande av ädelstenar, vilket hon
1085 testamenterade att hängas om halsen
på klostrets Mariabild. Den sista abbedissan
i Klara kloster i Stockholm, Anna
Rein-holdsdotter Leuhusen fick, så länge hon
fungerade i klostret, på grund av de stränga
statuterna sannolikt icke använda annat
än ett vanligt enkelt radband. Traditionen
vet emellertid förtälja, att hon ägt det
charmanta radband med genombrutna
kulor i guld- och silverfiligran, som numera
av släkten deponerats i Statens
historiska museum. Är traditionen riktig, kan
hon knappast ha burit detta radband
annat än som ett minne av sin
abbedissevärdighet, när hon 1527 eller 1528 för alltid
lämnade det av Gustav Vasa indragna
klostret.
Såsom höjdpunkten i senmedeltidens
Mariatillbedjan får man väl betrakta den
omständigheten, att Kristus nästan
undanträngdes såsom huvudperson i kulten.
Altarskåp, med t. ex. korsfästelsescenen
som huvudmotiv och andra bilder ur Kristi
liv som sidokompositioner, fingo vika för
skåp med jungfru Maria som den obestridda
huvudpersonen, och i de flesta fall har
rosenkransen flyttat in i dessa skåp och
bildar en den heliga jungfrun omgivande
mandorla, uppburen av änglar. Dessa
rosenkransskåp vunno en oerhörd
utbredning omkring år 1500. Men det är
intressant att se, att när bakslaget i
Maria-devotionen kom, genom bildstormar och
reformationer, gick skovlingen ofta särskilt
hårt ut över dessa skåp, vars rosenkransar
revos bort.
Dessa snapshots kunna väl inte ge någon
oklanderligt följdriktig skildring av rosens
betydelse inom symbolvärlden kring Maria,
men man märker rikedomen av former. Att
även den rätta innerligheten funnits, alla
överdrifter till trots, skall man inte betvivla.
Medeltidsmänniskans Mariadyrkan var i sina
äkta stunder en längtan efter det enda
verksamma botemedlet mot världens ondska.
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
