Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - »Ett litteraturhistoriskt bidrag till studiet av frihetstidens sista år». Av Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ett litter atter historis kt bidrag till
studiet av frihetstidens sista år»
Av Otto Sylwan
U B RIKEN OVAN är hämtad från
en mäktig avhandling av Gunnar Svanfeldt,
vars titel lyder: Posten ij68—176g och dess
författare. Jag är rädd att blott få av Ord och
Bilds läsare av titeln ges en föreställning
om vad det gäller; inte alla äga ett
kvalificerat betyg i litteraturhistoria i filosofisk
ämbetsexamen. Först således ett par notiser.
»Posten» var en liten halvveckoskrift som
kom ut från juli 1768 till december 1769 i
nummer om åtta sidor med den utstyrsel
som faksimilen visa, i allt 144 nummer.
Utgivaren var anonym, men samtida
antecknare uppge samstämmigt att han hette
Anders Berch, var son av professorn i
ekonomi i Uppsala med samma namn, hade
anställning i riksbanken såsom vice fiskal och
avled i januari 1770 kort efter tidningens
upphörande, endast 32 år gammal.
Dr Svanfeldt har gjort sig ali möda för att
närmare få reda på Berchs liv och villkor och
kan meddela uppgifter om hans befordringar
och i viss mån även om hans juridiska
verksamhet. Han skymtar i ett minnestal över
fadern, där det heter: »han egde ett ypperligt
snille och hade säkert, om han fått lefva,
hedrat sitt fädernesland, fast hushållning [det
var ju faderns ämne!] icke var hans yrke.» —
Det dokument som ger mest sakliga uppgifter
om hans villkor, blir bouppteckningen och
därtill hörande konkurshandlingar. Berch hade
ej så litet bohag och kläder, men allt är slitet
och trasigt, rester av en existens som kanske
en gång haft elegans. Han hade mycket
skulder, fastän inte så stora, och häftade till
banken för bristande redovisning.
Man blir frestad inordna Berch i den skara
unga vivörer, Bellman och hans kamrater,
som utgöra en grupp i den slutande
frihetstidens tragikomedi. Men det är säkert orätt,
han var ej en bohemien. Bland
fordringsägarna, mest okända namn, påträffas inte
några krögare, men väl ett par personer av
distinktion, hans värdinna, den rika änkefru
Petersen och hovmarskalken Jennings. Berch
hade förbindelser till de förmögnare
borgarhusen i Stockholm och har umgåtts där.
Hade han fört uteliv, så hade han varit mera
känd; då hade t. ex. den nyfikne Gjörwell,
när han lovordar honom som skribent, haft
något att berätta om hans liv. Inga papper
av hans hand ha bevarats. Vi äro hänvisade
till vad hans tidning kan röja.
Namnet Posten häntyder på att alla
artiklar äro avfattade såsom brev. Utgivaren
framträder mera sällan och då under signaturen
Candidus, men en initierad samtida vet att
han »ensam skrifver nästan alla brefven under
namn som äro lyckeligen och med mycken
subtilitet upfundne». Dessa fiktiva skrivare
rikta sig till adressater som också mestadels
äro fingerade. De verkliga insändarne eller
medarbetarne ha uppenbarligen varit få.
Posten hör till den genre som i sitt
hemland kallas »essay papers», på kontinenten
moraliska veckoskrifter, och som satte sig
kulturella mål. Argus var den främsta
representanten hos oss, Dalin kunde emellertid
inte avhålla sig från att sticka in anspelningar
på den politiska situationen. Denna lockade
också under frihetstidens slut författare som
inte egentligen voro inblandade i den. Berch
skriver att det är »en Epoque. . . ibland de
aldra märkvärdigaste i hela vår Historia».
Efter hattarnas långa regemente hade
mössorna 1765 erövrat makten, men de gjorde
sig snart omöjliga. Efter en våldsam agitation
och med hjälp av hovet framtvingade de
förra 1769 års riksdag. Det är uti detta läge
Posten utkommer. Ännu i sitt avskedsbrev
skriver Berch att »parti är enverkeligsjukdom,
och hon är, i et fritt land, omöjelig att
undvika». Men ju skarpare krisen tillspetsades,
ju mera kände han sig såsom patriot nödsakad
att göra sin insats.
Som litterärt folk i allmänhet var Berch
163
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
