Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Ryktbara män och kvinnor. Av Walfrid Holst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Walfrid Holst
över trettio år icke är rädd iör struntsaker. Och jag,
jag finner det mycket mindre svårt att strypa folk
än att vara rädd för dem. Om min aktion mot
Mo-naldesco kan jag säga Eder, att hade jag icke gjort
det, som jag gjort, skulle jag icke gå och lägga mig i
kväll utan att göra det. Jag har ingen anledning att
ångra mig, men otaliga att vara nöjd. Detta är min
uppfattning i denna fråga. Om den är Eder till behag,
är det mig en glädje; varom icke hindrar det mig
icke att ha den, och förblir jag mitt hela liv
Eder mycket tillgivna väninna
Christina.
Spänningen stegras med varje sida man
läser i Curt Weibulls lysande framställning.
Satserna äro konstnärligt utformade och
insatta med utpräglat sinne för effekten:
Christina i Galerie des Cerfs är icke längre en kvinna,
som avslutar ett galant äventyr med ett mord. Hon
är drottningen, en r6oo-talets suverän, som straffar
en brottslig undersåte, en politisk förrädare i sitt eget
hus.
Christina hade uppfostrats i det svenska 1600-talets
härda uppfattning om rättvisa och straff. Hon hade
såsom Sveriges drottning lärt sig att öva rättvisa
såsom en henne av Gud ålagd plikt. Under sin regering
hade hon i det svenska riksrådet oblidkeligt fyllt denna
plikt. Hon hade sänt många till stegel och hjul, som
icke förtjänat det så mycket som Monaldesco. Det
var hennes stolthet, som hon vid sin tronavsägelse
skrev, att under sin legering utan förbarmande ha
straffat dem, som förtjänat detta.
I denna anda skipade Christina rätt över Monaldesco.
Hennes samvete sade henne, att hon handlat efter
gudomlig och mänsklig rättvisa.
*
»Ni kommer mig att blygas, då jag tänker
på, till hur mycken låghet Ni har sänkt Eder,
hur mycket Ni har förödmjukat Eder för dem,
som Ni velat störta. I denna olycksaliga affär
har man icke kunnat se något stort eller
vackert eller ädelmodigt i Edert uppförande.
Om jag vore i stånd att känna ånger, skulle
jag gräma mig över att hava stått i
vänskapsförbindelse med en själ så svag som Er.»
Det är samma hand, som skiivit brevet
till Mazarin, samma obönhörliga tonfall,
som vi känna igen från affären Monaldesco.
Domen var också lika oåterkallelig. Denna
gång var det emellertid en
vänskapsförbindelse som upplöstes, Sveriges mest lysande
ädling, i släkt med drottningen själv, som
föll i djupaste onåd, Magnus Gabriel De la
Gardie.
Magnus Gabriel De la Gardie, son till Jakob
De la Gardie och Ebba Brahe, sonson till
Pontus De la Gaidie och konung Johan III:s
naturliga dotter, Sofia Gyllenhjelm, är på en
gång ett av de mera kända och mera miss-
kända namnen i svensk historia. Det är
därför med stort intresse man tar del av f.
läroverksrådet Rudolf Fåhræus’ teckning av
mannen, en teckning, utförd med förståelse
och sympati. Väg för en sådan förståelse har
brutits av Georg Wittrock och Birger
Fahl-borg, och stödd på dessas och egna
omfattande forskningar i det överrika. källmaterialet
har Fåhræus i biografien på viktiga punkter
reviderat den skarpa förkastelsedom över
Magnus Gabriel De la Gardie, i vilken
författaren själv tidigare varit benägen att
instämma.
Någon »Ehrenrettung» avser Rudolf
Fåhræus’ fint och samvetsgrant avvägda
biografi inte att vara. I sval prosa registrerar
författaren sin hjältes utmärkta egenskaper
och påtagliga fel, framhåller både hans starka
och svaga sidor. Man kan kanske i någon
mån invända, att författaren just mera
belyser olika sidor av Magnus Gabriel De la
Gardies väsen och verksamhet än skapar en
konkret och levande helhetsbild av
personligheten. Arbetets stora förtjänst är
emellertid rikedomen på sakliga uppgifter, lämnade
i en lättillgänglig form, den lugna
vederhäftigheten och en ärlig strävan att skipa full
rättvisa. Resultatet har blivit inte bara
fördjupad kunskap om en av
förgrundsgestalterna i det svenska 1600-talets historia utan
också en djupare inblick i tiden själv.
Bland sina handfasta och bredbenta svenska
samtida var den förfinade och sensible Magnus
Gabriel De la Gardie onekligen en typ för
sig, som stack bjärt av. Man kan förstå, att
en sådan trygg allvarsman som Axel
Oxenstierna fann honom »vara incapabel att bära
både lycka och olycka», liksom att den
gammaldags sparsamme riksskattmästaren
Gustav Bondes son skildrat honom som »med
constance och fermeté intet nog begåvad, som
ock till sin commoditet mera benägen, än
en favorit och hovlevernet anstår».
Med sin onekliga intelligens, sina
vidsträckta kulturintressen och sitt lysande
yttre slog han emellertid till en början starkt
an på den unga drottning Kristina, som
slösade nådevedermälen över honom och
beredde sin gunstling en glänsande karriär.
Han förbands nära med konungahuset, då
drottningen lät förmäla honom med
hennes släkting, pfalzgrevinnan Maria
Eufro-syne, Karl Gustavs syster. Men året innan
Kristina nedlade sin krona kom brytningen.
Magnus Gabriel De la Gardie hade — nästan
170
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1938/0198.html
