Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ryktbara män och kvinnor. Av Walfrid Holst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Walfrid Holst
fällning plötsligt befinner sig jämte sin moder
i en släde på väg in mot Rysslands oändliga
vidder; hur hon i Moskva mottages av
kejsarinnan Elisabet, helt Peter den stores
dotter, bländande majestätisk och kvinnligt
svag, äkta ryska alltigenom; hur hon
sextonårig förmäles med den sjuttonårige ryske
tronföljaren, den fysiskt klene och andligt
förkrymte Peter; hur hon förstår att tillägna
sig ryska synpunkter, så att hon i det
avgörande ögonblicket tager makten i sin hand
och utövar den under en lång regering som
Peter den stores sanna arftagerska och
Rysslands mäktigaste härskarinna.
Vad som naturligtvis inte minst intresserar
en svensk läsare, är de relationer till Sverige,
vilka ofta möta i boken. Katarinas olycklige
gemål, Peter, var ju själv en ättling av det
svenska kungahuset, Karl XII:s systers
sonson, och hade en gång blivit väld till
svensk tronföljare men nödgats avstå den
svenska kronan för den ryska.
Greve Henning Gyllenborg, en av det
svenska Hattpartiets mera framskjutna
medlemmar, har spelat sin roll i Katarinas
utveckling. I motsats mot den övriga omgivningen
hade han under hennes föga lyckliga barndom
upptäckt gnistan hos henne redan i Tyskland
och kallat henne en liten filosof. Under
hennes fästmötid i S:t Petersburg dyker han upp
på nytt och eggar hennes andliga intressen.
Hon motsvarar hans förväntningar och
skriver till honom »En femtonårig filosofs
självporträtt», vilket han i sin tur besvarar med
ett dussin sidor fulla av reflexioner.
Författarinnan har uppgiften från de av Alexander
Herzen år 1859 utgivna »Mémoires de
1’impé-ratrice Cathérine, écrits par elle-mëme»,
vilka hon även för övrigt i rik mån har
utnyttjat. Katarina tillägger i dessa memoarer
om Gyllenborgs skrift: »Jag läste flera gånger
igenom vad han hade skrivit, upptog det i
mig och föresatte mig allvarligt att följa
hans råd. Jag lovade mig själv det, och när
jag lovat mig själv något, har jag alltid hållit
det, så mycket jag vet. Jag gav därpå greve
Gyllenborg tillbaka hans skrift, vilket han
hade bett mig om, och jag tillstår, att den
mycket har tjänat till att bilda och stålsätta
min själ.»
Gustav III och hans ryska krig skymtar
också i framställningen. Liksom också Gustav
IV Adolf, när han på sitt uppseendeväckande
sätt bryter den tillämnade förlovningen med
Katarinas sondotter Alexandra: »Katarina
har lidit många nederlag, men aldrig sedan sitt
regeringstillträde en liknande personlig
förödmjukelse: det fordras hela hennes stolthet
och viljekraft för att dölja för omgivningen,
hur djupt hon blivit sårad.»
En svensk läsare frapperas emellertid också
av de uppenbara felaktigheter, som finnas i
framställningen. Adolf Fredrik göres helt
frankt till Sveriges konung år 1743. Den
tyskfödde greve Lynar, som åren 1749—52 var
danska regeringens sändebud i Ryssland,
presenteras som svensk greve, 1751 kommen
till Moskva för att övertala Peter att utbyta
Holstein mot Oldenburg. Med sådant i färskt
minne undgår man inte att bli misstrogen
t. ex. mot det satiriska porträtt
författarinnan tecknat av Katarinas moder, Johanna
av Anhalt-Zerbst. Vår store
1700-talsför-fattare Olov Dalin har kuriöst nog på sin resa
år 1739 träffat samman med furstinnan och
hennes dotter i Hamburg hos de holsteinska
släktingarna, och han beskriver henne
onekligen i andra ordalag i sina reseanteckningar:
»—■ — — men yngre dotern, prinsessan av
Zerbst, som även nu var hos sin fru mor
tillika med sin doter av tolv (!) år, må man
billigt räkna för en skönhet. Hon har i sitt
ansikte alla de förmåner, som romanskrivare
tillägga sina hjältinnor, och hennes hjärta,
vett och sinne komma överens med hennes
physionomie: häftighet, förstånd och
kvickhet i vart ord. Det var omöjeligt att se eller
höra henne utan till att vörda henne: stundom
avundade jag hennes ständiga sällskap sin
lycka. Denna prinsessan viste oss mycken
grace och befalte oss hälsa på sig vid vår
återkomst i Stettin, där hon mest bor.» Det
är ju möjligt att den ofrälse resenären låtit
blända sig av prinsessans vänlighet, men
hans samtida lilla karaktärsteckning
förtjänar ett beaktande.
Gina Kaus’ bok om Katarina den stora
bör alltså läsas med vaken kritik. Men
samtidigt konstaterar man villigt, att det är en
ovanligt fängslande lektyr. Man får en
inspirerad framställning av Ryssland under ett
halvt sekel, av det brokiga hovlivet med dess
intima blandning av barbari och overkultur
och framför allt av Katarina själv.
En av höjdpunkterna är skildringen av
förhållandet mellan Patiomkin och Katarina
och deras sällsamma resa ut i hans fantastiska
kulissvärld. Tsarinnans kärleksliv har ju
länge hort till historiens chronique
scan-daleuse och anekdoterna därom muntrat opp
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
