Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- En anglosaxisk filosof. Av Emanuel Lillieroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emanuel Lilli er o th
ur den mer eller mindre omedvetna
metafysiken hos de primitiva raser, som bestämde
våra språks struktur».
Russell går emellertid längre. Han vill
upplösa materien i ren rörelse. »En atom är
numera blott ett bekvämt sätt att
sammanfatta vissa skeenden.» Hur Russell kan tänka
sig rörelse utan något, som rör sig, får man
dock aldrig fullt klart för sig. Han gör
visserligen en jämförelse med en melodi, men är
inte detta en falsk analogi? Bevisning är det i
varje fall icke.
Vad själslivet angår, är det självfallet
riktigt, att detta ej är ett »ting» utan ett tillstånd.
Men när Russell påstår, att skillnaden mellan
fj-siskt och psykiskt blott är en gradskillnad,
har man svårt att vara med. När vi förnimma,
reagera vi på retningar, men detta göra ju
också döda ting och vetenskapliga instrument.
Russell förutser själv, vad man skall invända
mot denna tes: »Vi reagera inte blott inför
yttre föremål, vi veta också att vi reagera.
Vi tro inte, att stenen vet, att den reagerar,
men om den gör det, äger den ’medvetande’.»
Medvetandet skulle alltså vara något
specifikt psykiskt, men inte ens det vill Russell
gå med på. Medvetandet sammanhålles av
minnet, minnet i sin tur är en form av vana,
och »vanan är utmärkande för nervvävnaden,
ehuru den kan uppträda även på andra
ställen, t. ex. i en rulle papper, som rullar
ihop sig igen, om man breder ut den». Mot
detta återstår blott att komma med F. A.
Langes gamla erinring, att det är absolut
ofattbart, hur ren rörelse någonsin kan slå
över i medvetande.
*
I ett kapitel om determinismen kommer
sedan Russell in på frågan om kausallagens
universella giltighet, vilken som bekant
förnekats av vissa moderna fysiker. Som stöd
för denna uppfattning anföras de s. k.
kvantafenomenen, vilka sägas bestå däri, att en
viss orsak inte har en viss verkan utan
endera av två tänkbara verkningar. Att förutse,
vilkendera verkan som i det enskilda fallet
skall inträda, är en absolut omöjlighet. Det
enda vi kunna göra är att beräkna det
statistiska genomsnittet för de olika alternativen.
Vi nå inte fram till en absolut utan blott till
vad Russell kallar en »teknisk» sanning.
Att bemöta detta resonemang är inte svårt.
Varför får man inte tänka sig någon tills
vidare fördold faktor, som avgör, om det ena
eller andra alternativet skall inträda, och som
kanske upptäckes en vacker dag? Många
tidigare, skenbara luckor i kausalsammanhanget
ha ju småningom blivit fyllda, allteftersom
våra kunskaper vidgats. Varför skulle vi då
göra halt just inför kvantafenomenen och
påstå att här föreliggande lucka i vår kunskap
skall kvarstå i evighet?
Russell inser också, att detta med fog låter
säga sig, men lämnar ändå till sist frågan
öppen. Han tycks principiellt anse, att vi
aldrig med vetenskapliga metoder kunna
avgöra, om det finns undantag från kausallagen
eller ej. Det är dock en position, som är
filosofiskt ohållbar. Antingen gäller orsakslagen
undantagslöst eller också gäller den inte alis,
någon tredje möjlighet finns inte. Att som
Russell låta orsakslagen gälla i vanliga fall
men suspenderas i vissa, fall, det är att
återuppliva den gamla underverkstron. Tar man
bort en länk i kausalkedjan, brister hela
kedjan samman. På den punkten går det
inte att kompromissa. Naturligtvis kan man
försöka att helt borteliminera
kausalitetskategorien ur vårt tänkande, men sådana
försök misslyckas alltid. Hume, som ansåg
orsaksbegreppet för en illussion, letade ändå
efter en orsak till, att en dylik illusion kan
uppstå. T. o. m. när vi tro oss konstatera
rena fakta, operera vi, som professor
Häger-ström påvisat i sitt arbete »Botanisten och
filosofen», i hemlighet med orsaksbegreppet.
Av allt att döma måste vi antingen alldeles
avstå från att tänka eller också utgå ifrån,
att orsakslagen gäller.
Den egentliga anledningen till att de s. k.
kvantafenomenen konynit människor att
tvivla på kausaliteten, är naturligtvis den,
att man härigenom trott sig kunna rädda,
den fria viljan. Om atomerna i vissa fall
välja fritt, varför skulle ej vi kunna det?
Det är emellertid uppenbart, att allt tal om
fri vilja i betydelsen orsakslöst viljande är
nonsens. Om vår vilja inte vore kausalt
determinerad som allting annat, hur skulle
den då kunna kausalt påverkas, t. ex. genom
uppfostran? Russell, som inte själv vill
avgöra sig för vare sig determinismen eller
indeterminismen, medger dock, att den förra
ståndpunkten ingalunda behöver framkalla
en känsla av maktlöshet hos oss. Om
nämligen makt består i förmågan att realisera de
avsikter, vi faktiskt eftersträva, så varken
ökas eller minskas denna makt av att vi
upptäcka orsakerna till våra strävanden.
*
I74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1938/0202.html
