Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- En anglosaxisk filosof. Av Emanuel Lillieroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En anglosaxisk filosof
Russell diskuterar vidare frågan, om det
ligger någon mening i att tala om en
»kosmisk avsikt» — en fråga som han besvarar
med ett klart och tydligt nej — samt
förhållandet mellan vetenskap och etik. I den frågan
gör han sig till tolk för samma uppfattning,
som i vårt land lanserats av Uppsalafilosofien.
»Vetenskapen kan diskutera orsakerna till
våra önskningar och sättet att realisera dem,
men den kan inte rymma några verkligt etiska
satser, eftersom den behandlar vad som är
sant eller falskt.» Hägerström har formulerat
samma uppfattning med orden, att
»moralvetenskapen icke kan vara en lära i moral,
utan blott en lära om moralen».
Det är en vanlig invändning mot denna
värderelativism, att den verkar
moralupplösande, men denna invändning saknar grund.
»Ingen vill väl påstå, att våra livsideal skulle
falla, därför att de ej kunna vetenskapligt
legitimeras?» frågar med ali rätt professor
Aspelin i sitt nyutkomna, ståtliga arbete
»Tankelinjer och trosformer». Våra
värderingar äro varken vetenskapliga eller
ovetenskapliga, de äro rent ateoretiska akter,
personliga känsloreaktioner. Att tänka med
känslan äi ovetenskapligt, däremot inte att
reagera med känslan.
Russells uppfattning i etiska frågor är inte
lika teoretiskt klarsynt och välmotiverad
som Uppsalafilosofiens, men hans grundsyn
är riktig. Han inser, att moralens yttersta
grund är de naturliga mänskliga intressena.
Ohämmade komma dessa med nödvändighet
att kollidera med varandra vilket måste
leda till allmän osäkerhet. Följaktligen ligger
det i vars och ens privata intresse, att vissa
»trafikregler» för det mänskliga samlivet
införas, och skola dessa bli allmänt
respekterade, måste de till sin natur vara opartiska.
Moral består alltså i social anpassnning,
rättvisa i opartiskhet.
*
Beträffande frågan om religionens framtid
nöjer sig Russell med det försiktiga
uttalandet, att »i den mån religionen består i ett sätt
att känna, snarare än i ett system av
trossatser, kan den icke rubbas av vetenskapen».
I varje fall menar Russell, att »striden mellan
vetenskapen och den kristna teologien är
nästan slutkämpad». Han skriver härom
följande: »Hotet mot tankefriheten är större
nu än någon gång efter 1660, men det utgår
inte längre från de kristna kyrkorna. Det här-
rör från regeringar, som på grund av den
moderna faran av anarki och kaos stigit till den
sakrosankta höjd, som fordom innehades av
de kyrkliga myndigheterna.» »Förföljelserna
av intellektuella i Tyskland och Ryssland ha i
häftighet överträffat allt, som kyrkan givit
upphov till under de sista tvåhundrafemtio
åren.» »Det är alla vetenskapsmäns plikt att
protestera mot de nya formerna av intolerans
snarare än att lyckönska sig till de gamla
formernas söndervittring.»
Vad Russell skriver om mystiken, vittnar
knappast om någon förståelse, ännu mindre
om inlevelse. Här visar sig hans begränsning.
En nykter och prosaisk verklighetsmänniska
som Russell torde sakna alla förutsättningar
att förstå mystikerns — eller poetens ■—-
själsliv, trots att viljan att förstå ingalunda
saknas.
Visdom skall man över huvud taget ej
söka i Bertrand Russells böcker. Han har
många förnuftiga synpunkter att komma
med, men man får finna sig i, att han
dessemellan kan bli fruktansvärt filiströs. Vad
sägs t. ex. om hans i en tidigare bok
framkastade tro, att man i framtiden medelst lämpliga
injektioner på fostret skall kunna göra en
människa till en framstående matematiker,
diktare, politiker? Det är svårt att tänka
sig större blindhet för de irrationella
faktorerna i människolivet.
I själva verket hör nog Russells ensidigt
naturvetenskapliga orientering till de
fundamentala svagheterna i hans tänkande. Den
kommer honom att överskatta induktionens
betydelse och att förklara fysiken för »den
vetenskap, ur vilken teoretiskt sett alla andra
borde härledas». Han synes också tillmäta
män som Kopernikus, Newton och
Einstein en större betydelse i det mänskliga
tänkandets historia än Descartes, Spinoza
eller Leibnitz. Kant betecknar han som »en
ren olycka», vilket inte bara är vanvördigt
utan tanklöst. Kants storhet som tänkare
rubbas inte därav, att många av hans åsikter
nu te sig föråldrade. Russell, som själv är en
betydligt mindre profet, kommer också att
vara föråldrad om hundra år.
Att Russell är skicklig i konsten att
popularisera den moderna naturvetenskapens
teorier och resultat, är emellertid oförnekligt.
Över huvud taget verkar han betydligt mer
förtroendeingivande, när han utlägger modern
atomfysik, än när han kommer in på
kunskapsteori och moralfilosofi, där han ofta är ganska
175
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1938/0203.html
