Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar H a r r i e
naturligtvis, den borgerliga oppositionen
öppnar presskampanj om mannamån och
camara-derie vid leveranserna till de nya slösaktiga
kommunalbyggena, men Kranholm står
rycken: de antagna anbuden voro goda, själv
har han ingenting vunnit på dem. Det blir
han som löser badhusfrågan och teaterfrågan,
säkert småningom frågan om medborgarhus
också. Han har satt Järnköpings pengar i
omlopp: men han har öppnat nya vägar till
vett och hyfsning och hälsa och
medborgaranda för folket där, han har skaffat ljus och
trevnad, komfort och bildningsresurser åt
staden. I sluttablån presiderar han som
stadsfullmäktiges ordförande vid banketten då
teatern in viges (med den opolitiska pjäsen
»Bröllopet på Ulfåsa»!): den hygglige
husfadern och leende värden i ett riktigt fint
folkhem.
Det är inget särskilt märkvärdigt med
Kranholm — och inte heller med Ivan Oljelunds
bok om honom. Den har ingen spänning alis,
eftersom den handlar om idel framgång,
och som krönika med episka pretentioner är
den mycket för tunn och schematisk. Det
starkaste konstnärsgreppet ha kapitlen om
den ljusblå och trotsiga idealiteten i
ung-hinkeklubben — där har Oljelund fortfarande
sin stora och vemodiga förälskelse. Men i ali
sin enkelhet är boken märklig ändå —
genom sin realistiska och förstående klarsyn
på det svenska samhälle som faktiskt finns
idag och som vi ha att arbeta vidare på;
det halvfärdiga och nyfina finns med i
bilden, men också den ljusa ambitionen och
den djupa hyggligheten hos dem som
signerat 30-talsmodellen av det gamla riksbygget.
De stamma — som Oljelund inte försummar
att påpeka — från dem som under gångna
århundraden arbetat i Sveriges jord. Det
är ingen föraktlig uppgift att studera dem och
söka förstå deras strävan. Den hör samman
med svenskt blod och svensk mark, och med
svensk historisk tradition. Men det är sant
att det inte går att göra B/w&olitteratur av
Kranholm och hans kamrater. De äro mindre
intresserade av hur fäderna haft det än av
hur barnen ska få det. Och de drömma inte
om att återförenas med jorden. De använda
den att gå på och hämta näring ur.
184
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
