Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Film. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F i l m
Av Artur
DIKTATURLANDEN strävar man
att frambringa en nationalistisk film,
svällande av hotfull kraft och självhävdelse.
Resultaten har hittills inte tett sig överväldigande
(bortsett från den tidigare ryska filmen,
som tillkom under delvis andra
omständigheter). Nu har dock Sovjet med Peter den store
skapat en kraftfilm, där det nationella patoset
ingått förening med det revolutionära, i
en apoteos över den begynnande ryska
stormaktstidens våldsamma omgestaltning av
samhälle och levnadsvanor. Man får se denne
kärnfriske, livshungrige kejsare såväl i de
djärva handlingarnas som i de tändande
framtidsvisionernas ögonblick, vrålande och
skrattande, lidande och njutande med samma
omedelbara kraft. Han klämmer lusteligen
fram pengar ur lismande, pösande bojarer
och köpmän; han flår luspälsarna av godsens
livegna och skapar en armé; han river ner
kyrkklockorna och gjuter kanoner av dem;
han skjuter och skrålar segerrikt vid den
svenskbesatta stadens stormning. Han står
själv vid ässjor och gjutugnar, undervisar i
fartygsbygge, rasar över köpmännens usla
tyger, klipper av de långa skäggen och tvingar
hovet att dansa fransyskt. Han super sin vän
borgmästarens älskarinna full och tar henne
med sig i sovkammaren: Katarina från
soldatlägret blir kejsarinna och föder en ny
tronföljare i stället för den sinnessvage tsarevitch;
och barnet inviges till sin livsuppgift på ett
sätt som svarar mot någon aptitfrisk
medeltidsmålares föreställning om klassiska seder.
Skådespelaren Simonov gör denne tsar Peter
utmärkt med alla plötsliga omkastningar och
vargtandade utbrott.
Det är en film av mycken fysisk påtaglighet,
dess människor har verkliga kroppar, som
sprider levande hetta omkring sig och ofta
skymtar i sin naturliga nakenhet. De feta
herrskapen tråder dansen med gungande
tyngd; tiggare och munkar krälar
olycks-kraxande kring kyrkorna när klockorna vräks
ner ur tornen; kvinnorna sörplar suckande
och motvilligt sitt kaffe, nymodighetens beska
dryck; och guldstyva dräkter buktar under
vilt utstrålande skägg. Varje seen vill vara
Lundkvist
ett kraftsvep, en stegring och upptorning av
handling, känsla, vilja. Filmens förnämsta
egenskap är vitaliteten, den elementära
fläkten, den oförställda naturligheten. Den rör
sig med samma präktiga material som de
äldre ryska filmerna, även om det inte
utformats med fullt samma konstnärliga
suveränitet. Scenernas sammanknytning
kunde varit fastare, rytmen obrutnare, den rent
filmatiska effektiviteten större. Vladimir
Pe-trov är likväl en regissör att minnas vid sidan
om större, ännu ej förbleknade namn.
Fascist-Italien med sin elefantsjuka
imperialism företrädes av Scipio Africanus.
Car-mine Gallon e står som regissör, men det är
bestämt Mussolinis osynligt närvarande hand
som dirigerat massorna, innan den fullt
synligt utdelat guldpokalen åt resultatet.
Det är en ofantlig film, den vräkigaste som
någonsin gjorts. Den är romersk intill parodi:
brösten spänns, kinderna pustas upp,
huvudena kastas tillbaka och orden bullrar som
tomma tunnor. När Scipio talar till sina
legionärer om den härliga plikten att segra eller
dö för imperiet vet man inte rätt om det
gäller Roma mot Kartago eller Mussolini
mot Abessinien. I övrigt är skådespelet
arkaiskt och avlägset. Härarna brakar samman
med stort vapengny, sårade elefanter vältrar
sig på marken, ryttare spränger genom
flammande eld: det är häpnadsväckande och
meningslöst. Människor sprätts upp med svärd,
men det är så uppenbart någon enklare vätska
än blod som sprutar fram. Det hela är ett
gigantiskt illusionsnummer, som på sin höjd
kommer en att rysa inför de väldiga måtten
och den ödsligt ekande tomheten.
Då har tyskarna onekligen varit måttfulla
i sin film Patrioter, signerad av Karl Ritter
hos Ufa, med Mathias Wieman som den nya
hjältetypen: en ful men präktig karl. Han
störtar som tysk krigsflygare bakom franska
fronten och blir omhändertagen av den unga
primadonnan i ett teatersällskap; hon blir
förälskad, men han är en patriot som inte
tänker på annat än flykt. Det är hela tidén
mannens plikt som står i centrum; kvinnan
och kärleken, det personliga livet, betyder
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
