Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Vem är han? Marmorstudier i Neapelmuseet. Av Ivar Hjertén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar Hjertén
En strateg.
talet och som i den klassiska litteraturen
enstämmigt betecknas som grundläggare av
den veristiska grekiska porträttkonsten; att
han även grundat en skola, får man ta för
givet. Då det är berättigat förutsätta, att
en så intim och naturalistisk bild måste
vara utförd av en samtida till föremålet,
torde man alltså böra stanna vid
antagandet, att den avbildade är den yngre
Archi-damos och att mästaren kanske är någon ’
av Demetrios’ personliga lärjungar. Stilen
i konstverket talar avgjort mera för fjärde
än för femte århundradet. Invändningen att
denne spartanske kung, som utan
framgång eller ära kämpade mot Epaminondas
och slutligen fann en död utan glans i
Syditalien, skulle varit en alltför obetydlig
person för att ha förevigats i konsten,
vederlägges av att han faktiskt enligt
Pausanias hade till och med två statyer i
Delfi, vilka kanske gå igen i vårt huvud.
Att det i detta inte finnes något, som tyder
på andlig överlägsenhet, passar ihop med
karakteristiken och bestyrker i sin mån
riktigheten av identifieringen.
Vi ta ännu ett steg utför. Vår nästa
bild betecknas i museikatalogen som
»en strateg». Det är säkert riktigt.
Harnesket karakteriserar föremålet som
krigare, det trots allt förfinade
överklassansiktet som sannolik innehavare av ett
högre befäl. Andra blevo väl heller knappast
konterfejade av monumentalkonsten. Men
vem skulle väl självmant vilja ställa sig
under detta befäl? Detta ansikte tänder inte
mod i något soldathjärta, det lyser förvisso
inte, som Wallenstein säger om sitt eget,
som en sol i slaktningens natt. En utlevad,
slapp, liknöjd, apoplektisk fysionomi med
hängande kinder och sneddragna
mungipor, en patient, av vars uttryck en läkare
kanske skulle kunna diagnostisera en inre
sjukdom, leverlidande eller tarmkatarr. Det
ligger något visset och urblekt till och med
över hårlockarna. Man nästan häpnar över
den brutalitet i människoskildringen, till
vilken den grekiska porträttkonsten nu
nått fram. Vem var han? Ingen ledtråd
finnes. Man skulle försöksvis ha lust att
gissa på någon av Alkibiades’ olyckliga
konkurrenter eller motståndare under
peloponnesiska krigets senare skeden, då den
veristiska porträttkonsten började slå
igenom. Eller kanhända — om det inte ur
stilistisk synpunkt förde alltför långt fram
i tiden — på akeiska förbundets förste
misslyckade strateg, Aratos, vilken
uppgives ha lidit av samma för en krigshövding
fatala fysiska svaghet som bisp Nikolas i
Ibsens »Kongsemnerne» säger sig ha varit
utsatt för: »Mangen månd måtte vaske
sine blodige klæder i Trondhjemsfjorden
den kveld; jeg måtte også vaske mine,
men det var ikke for blod.»
Jag avslutar härskarserien med en enda
romare, en av Neapelmuseets
kolossalbyster av Vespasianus. Det är en
impressionistisk’ bild, men fångad med en
säkerhet, som utan vidare övertygar
åskådaren om dess naturtrohet. Hur intensivt
levande är inte det sarkastiskt granskande,
syrliga minspelet i detta grandiosa gammal-
196
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
