Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Teatern i Tredje Riket. Av Rudolf Kinsky. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teatern i Tredje Riket
folkgemenskap blott vara en fras. Man kan
häremot invända att sådana små plåster icke
göra en kropp sund. Men om man står på den
ståndpunkten att det är en kropp stadd i
tillfrisknande — och många ha här den känslan —
då betyda också dylika småsaker någonting,
framför allt bland konstnärer, vilka äro
särskilt känsliga för sådant.
Slutligen ännu några ord om turnéväsendet.
Före omstörtningen fanns det i Tyskland
bortåt 250 resande små teaterföretag, vilka
nätt och jämnt kunde slå sig fram. Av dessa
sammanslogos 150 till sammanlagt 30
»Wan-derbühnen» och dessa anknötos konstant till
sådana stadskommuner, som icke kunna
underhålla en stående teater. Dessa
stadskommuner äro så sinsemellan sammanslutna
till förband, vilka gemensamt bestämma
samtliga turneers besök för hela året, likaså
övertaga de gagebetalningen, och i
samråd med dem måste också spelplanen på
förhand utarbetas. Dessa turneers stora
kulturella värde består — förutom den ekonomiska
betydelsen för ledaren såväl som för
konstnären — däri att genom detta vittförgrenade
nät av teaterscener hela Tyskland ända in i
minsta vrå blir delaktigt av nationens
kulturella liv.
Teater och press
Pressen har också gentemot teatern
genomgått en omgestaltning. Spalternas en gång
mäktiga och fruktade kritiker tillhör det
förgångna. Det finns i Tyskland inga »kritiker»
längre, utan »konstbetraktare». I
propagandaministerns påbud med avseende härpå
fram-häves det att aktningen inför konstverket
eller den konstnärliga prestationen kräver
att man går fram med hänsyn. En ohämmad
kritikerandas värsta utväxter skulle
därigenom avlägsnas — denna anda som mycket
ofta lyser icke för konstverkets skull utan
för sin egen. Men redan då uppstod frågan
vad som sker i fall, när det icke kan vara tal
om konst, utan det helt enkelt gäller att
avstyra ett ofog. Svaret därpå är praktiskt
Eugen Klop fer, generalintendent
för Volksbühne i Berlin.
redan givet: »konst betraktaren» kritiserar,
återhållsamt men ganska tydligt, nu alldeles
som förr, om också många gånger blott genom
tystnad, så att påbudet i fråga i grund och
botten mera verkat som en uppfostrande
fingervisning än som ett hämmande ingrepp.
Den som vill kan se ett sådant hämmande
ingrepp däri, att ingen annan överhuvud
kan få bli »konstbetraktare» än den som inför
en officiell instans bevisat sin lämplighet.
Detta hör dock mera hemma i kapitlet om de
allmänna friheterna än, strängt taget, här.
Det skulle vara ofantligt mycket ännu att
säga. Men vi måste nöja oss med dessa knappa
antydningar. Jag är övertygad om att min
framställning på många håll skulle kunnat
vara mera kritisk. Men jag är likaledes
övertygad om att man -—■ med samma
inställning men från en annan sida — skulle lyckas
komma fram till något ännu mera positivt.
Båda delarna har jag överlåtit åt andra och
är tillfredsställd om man på grund av denna
knappa framställning känner lust att med
egna ögon övertyga sig om förhållandena.
217
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
