Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - De lyssnande. Av Walter de la Mare. Översatt av Karl Asplund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE LYSSNANDE
Av WALTER DE LA MARE
Är det inte någon hemma? sade Ryttarn.
På porten i månskenet han slog.
Hästen stod och betade i gräset
bland ormbunk i tystnadens skog.
Och en fågel flög ut ur en tornglugg
i murverkets huggstensbröst.
Och han knackade på porten andra gången.
— Är det inte någon hemma? ljöd hans röst.
Men ingen kom ned till gästen,
och bland burspråkets klängande löv
var det ingen som såg ned och mötte hans blick,
när han stod där som slagen blind och döv.
Blott en skara av lyssnande spöken,
som bodde kring en kallnad härd,
stod i månskenet på tå för att höra
på rösten från människornas värld,
stod och trängdes med smala månskensstrålar
i trappan ned till husets tomma hall
och lyssnade i luften till en dallring
av det främmande ropets återskall.
Och han kände deras främlingsskap i hjärtat
i den tystnad, som hans hälsning fick till svar,
medan hästen stod och skrapade i gräset
under himlen, som var stjärnblå och klar.
Ty han lyfte stolt på huvudet, och tyngre
hans hand emot porten föll:
— Så hälsa att jag kom och ingen öppnat
och påminn om ett löfte, som jag höll.
Men de lyssnande stodo där så stilla,
fastän ropet, när det tiggde om svar,
gav ekon bland skuggorna i huset
från den ende, som i livet var kvar.
Ack, de hörde, hur han stack sin fot i bygeln
och hörde en klang av järn mot sten
och en tystnad, som sögs bakåt som en bölja
efter hovslag, som dött bort i allén.
KARL ASPLUND.
218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
