Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Jean Marie Guyau. Av Bj. Beckman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B j. Beckman
han med säkerhet inträngt djupare än de
flesta, men han har dock ej sett allt. Märkligt
nog försummar han den individuella sidan av
religionen: strävan efter ett högre och rikare
liv, och han bortser i sin intellektualism för
mycket från det faktum, att den religiösa
upplevelsen äger rum under trycket av
överlägsna affektiva och emotionella krafter; det
är just de, som bestämmer, att det blir religion
och icke vetenskap.
De varmt troende torde därför knappast
låta sig övertygas av Guyaus religionskritik,
de torde i likhet med så gott som hela den
evangeliska teologien undvika att beträda
denna »terra spinosa» och har för övrigt alltid
möjligheten att retirera bakom sina
subjektiva och irrationella upplevelser. Guyaus
betydelse som religionskritiker ligger på ett annat
område. Han har skarpare än någon annan
framhållit, vad en intellektuellt lagd människa
i våra dagar måste offra för att kunna tro.
Där bevarar hans tänkande alltjämt sin fulla
aktualitet.
För de svenskar, som orienterat sig i
överensstämmelse med Axel Flägerströms filosofi,
blir gärna själva ordet metafysik en styggelse.
Guyau är av annan mening. Den av oss kända
verkligheten pekar åt alla håll ut över sig
själv. Vårt vetande har sina gränser, ehuru
dessa icke en gång för alla kan uppdragas och
i varje fall ej förutsätter någon trons värld
artskild från vetenskapens. Men vi behöver
en ultravetenskap, som ut i det ovetbara
förlänger de linjer, vi redan dragit upp inom den
av oss kända världen. Denna
ultravetenskap-liga metafysik skall bli helt individuell, även
här hyllar Guyau anomiens ideal. Var och en
har att skapa sina egna hypoteser, för vilka
blott två kriterier kan uppställas: de skall
vara sannolika och bidraga att förklara den
givna verkligheten; de skall också vara
fruktbara för vårt personliga sedliga liv.
Med utgångspunkt från dessa tankar söker
Guyau till sist finna lösningen på några av
mänsklighetens universellaste problem. Kan
vi garantera utvecklingens fortgång och hindra
den upplösning, som vi annars överallt
bevittnar? Äger vi ute i världsrymden
kosmiska bröder, överlägsna oss, ett slags
övermänniskor eller »gudar», som kan stå oss bi?
Är det möjligt att upprätta ett kosmiskt
samhälle, en helig liga i det Godas tjänst? Är det
möjligt att vinna en odödlighet, som
vetenskapen ännu så länge är benägen att förneka?
Kan dylika problem någonsin lösas? Guyau
svarar med de stolta orden i slutet av sitt
etiska huvudarbete: »Nous sommes comme
sur le Léviathan dont une vague avait arraché
le gouvernail et un coup de vent brisé le måt.
Il était perdu dans 1’océan, de mème que
notre terre dans l’espace. Il alla ainsi au
hasard, poussé par la tempëte, comme une
grande épave portant des hommes; il arriva
pourtant. Peut-ëtre notre terre, peut-ëtre
l’humanité arriveront elles aussi à un but
ignoré, qu’elles se seront créé elles-mëmes.
Nulle main ne nous dérige, nul æil ne voit
pour nous; le gouvernail est brisé depuis
longtemps ou plutot il n’y en a jamais eu,
il est à faire; c’est une grande tåche, et c’est
notre tåche.»
Frågar vi, vad Guyaus åskådning och
framför allt hans irreligion betytt för hans samtid,
så lämnas vi av forskningen så gott som
fullständigt i sticket. Saken är totalt outredd,
men man förmodar, att han övat stort
inflytande i lekmannakretsar och bidragit till
den kyrkopolitiska utvecklingen i Frankrike
omkring sekelskiftet. Man kan även peka på
en annan sak. Vid läsningen av Erik Fries’
lilla fina och tankeväckande studie över
Religiositeten hos Verner von Heidenstam har
det slagit mig, att det svenska nittiotalets
grundläggare i sin livsåskådning visar så
starka likheter med Guyau, att det kunde vara
skäl att närmare undersöka, om icke en direkt
påverkan föreligger.
I övrigt måste vi emellertid medge, att
Guyaus djärva försök att tolka framtidens
utveckling icke i alla avseenden haft
framgång. I sin egen samtid hade han likväl kunnat
spåra tecken till en kommande omvälvning:
Tolstoj, kulturens dödgrävare, Strindberg,
detta förebud om Europas barbarisering, och
Nietzsche, som satte luntan till krutdurken
och mer än någon annan bidrog att förvärra
den kulturkris, som Rousseau på sin tid
inlett. Det stora, ännu okuvade
instinktupp-roret stod för dörren med ali sin fruktansvärda
förödelse. Tidens orm bytte skinn. Guyau har
kanske anat men ej klart förstått detta.
»För oss är livet allt», skrev Heidenstam;
Hjalmar Gullberg svarar:
O, lyssna till vår suckan och vår bön
och låt oss slippa leva.
Guyau förklarar på ett ställe, att den dag,
som bevittnar djävulstrons fullständiga
försvinnande, även torde bevittna gudstrons
undergång. Det motivet för avkristningen är
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
