Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Jean Marie Guyau. Av Bj. Beckman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jean Marie G uy a u
kanske mindre bärkraftigt för en tid, som sett
till botten av den mänskliga ondskan. Trött
på relativismen höjer mänskligheten överallt
sitt nödrop: Tillbaka till det absoluta! Och
Gud är dock den enda absoluta garantien för
det godas seger.
Även omdaningarna i det profana
samfundslivet har i många fall gått i en annan riktning
än den, som Guyau väntade sig. Själv
undandragen den ekonomiska kampen och med en
rätt ytlig historisk bildning, ser han ibland
inte mycket djupare i de sociala frågorna än
t. ex. Snoilsky. För folket, »dessa stackars
stora barn», hyser han en litet sentimental
medkänsla, men hans ideal verkar emellanåt
tämligen småborgerligt. Icke utan rätt
påpekar han, att multiplikationstabellen
knappast är något säkert värn mot kommunismen!
Till frågan om det »europeiska
försvarsproblemet» har han emellertid lämnat ett par
viktiga bidrag, främst en utredning av
nativi-tetsfrågan, som alltjämt är läsvärd. Där
möter också dessa ord om kineserna: »Une
fois riches, iis seront nos égaux; s’ils sont pius
riches, nos supérieurs et nos maltres.»
Det förvärrade politiska och ekonomiska
läget har emellertid framkallat egenartade
strömningar, som det kan vara intressant att
konfrontera med Guyaus profetior. Omkring
oss rasar den etiska fanatism, som han
förutsett men vars faror han underskattat. Tron
har på nytt blivit en helig sjukdom, religionen
liksom under det romerska rikets sista tid
lika nödvändig som den stående hären. Ty
religioner i Guyaus mening är utan tvivel både
kommunismen och de fascistiska systemen:
de är starkt samfundsbildande och har
utvecklat både myter, dogmer, kult och rit. De
jävar också tills vidare hans uppfattning, att
socialismen ej duger som religionsunderlag,
men samtidigt levererar de värdefulla
exempelsamlingar till hans suggestionslära och
bekräftar, att en åskådning, som icke tror på
någon annan drivkraft hos människan än
egoismen, logiskt måste utmynna i despoti.
Tiden är utan tvivel svår för Guyaus ideal;
just däri, skulle han själv ha sagt, ligger dess
storhet.
Kan Guyaus tänkesätt, som nu är så starkt
i skymundan, åter komma till heders? Jag
är benägen att svara ja. Många tanketrådar
löper samman hos honom, många löper också
därifrån. Med Tolstojs och Nietzsches banor
gick hans egen parallellt och han har influerat
dem bägge. Det, som hos honom blott blev
ansatser, har med större konsekvens men
också större ensidighet tagits upp av Vaihinger
och William James, Freud och Bergson, ja
den sistnämndes särskilt för Sverige så
epokgörande verksamhet torde över huvud icke
kunna förstås, om man ej tar hänsyn till att
Guyau gått fore och berett vägen. I vissa fall
kan det kanske bli skäl att från senare
modefilosofer gå tillbaka till Guyau.
Just i det syntetiska i dennes tänkesätt
ligger för övrigt dess största betydelse, ty
det är till en stor syntes, som tiden längtar
och strävar. Och de, som önskar, att denna
syntes skall stå på säker demokratisk grund,
hylla freden, friheten och sanningen, söka en
klok kompromiss mellan liberalism och
socialism samt upptaga det värdefullaste i
fascismen, kan endast önska, att Guyau skall bli
allt mera känd och utnyttjad. Hans läror kan
icke ensamma tillfredsställa oss, men de torde
på många punkter kunna kompletteras och
utbyggas.
Guyau äger också särskilt stora
förutsättningar för att vinna speciellt ungdomen. Hans
djärvt agitatoriska och rikt poetiska
framställningssätt, som för tanken än till Platon,
än till Nietzsche, behövs i en tid, där vi från
alla håll översvämmas av tarvlig och hatfull
propaganda. Denne bröstsjuke yngling äger
en stark röst, som tränger till hjärtat, han är
positiv och uppbyggande, hans skrifter är
ett stärkande bad till renhet och hälsa. Det
är han, som yttrat de stolta ord, vilka kan
stå som motto över många unga liv: »Jag
känner inte världen, men jag känner mig
själv och jag vet, vad jag vill.»
Slutligen må vi beakta hans rent personliga
betydelse. Modern teologi taxerar människan
lågt: utan Guds kraft förmår hon intet. Här
gäller det att pröva, om den traditionella
Guyau-bilden är sann. Är den det, kan den
humana livssynens representanter med
stolthet förklara: Vårt svar till kyrkan är Guyau!
235
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
