Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K o n s t k r ö n i k a
Av Folke
BEGYNNELSEN av det år, då många
svenskar ställde frågan om det var rätt
och riktigt att Fabian Månssons aska fick
strös ut för havets alla vindar — så som
han själv ville ha det — var en stor skara
svenska konstnärer i färd med att tävla om
utsmyckningen av det under byggnad varande
krematoriet på Skogskyrkogården i Stockholm.
Icke mindre än 123 förslag hade kommit in
vid tävlingstidens utgång, och under februari
utställdes de olika förslagen i Liljevalchs
konsthall med segraren Sven Erixsons i mitten,
på alla sidor omgivet av kollegernas
symbol-späckade alster.
Knappt ett år tidigare hade i samma
konsthall norska monumentalmålare utställt prov
på sin konst. Bland dessa tilldrog sig icke
minst Alf Rolfsens förslag till utsmyckning
av Krematoriet i Oslo stort intresse. Samme
Rolfsen fick som medlem av prisnämnden i
Stockholm konstatera, att han slagit igenom
alltför väl. Hur känns det för en konstnär,
som plötsligt finner sig utväxlad i småmynt
på alla håll?
Den lätta, beslöjade tonen och den varma
innerligheten i Rolfsens bilder hade
föresvävat många efterföljare, men endast en
hade kunnat gripa fatt i det väsentliga i syner
av detta slag och förmått omsmälta dem på ett
personligt vis med tillskott från en egen rik
bildfantasi: Sven Erixson. Han fick sitt första
pris efter nämndens enhälliga beslut.
Tilltron till den mannens vitalitet och magiska
fantasi är för närvarande så stark, att man
ger honom vilken stor uppgift som helst i
den fasta förvissningen, att han vid det
slutliga utförandet klarar sådana
kompositionella problem, som hans fritt flödande
skisser lämnat olösta. Han är uppslagsrik och
spontan och han kan ogenerat fläta samman
realistiska iakttagelser med sådana effekter,
som fantasibegåvade barn bruka kunna
åstadkomma med sin första färglåda. Han kan vara
förvissad om att den konstintresserade delen
av svenska folket kommer att följa hans
Holmer
nya arbete med stor spänning. Lika säkert
är, att han alltjämt kommer att få utkämpa
många heta duster med indignerade klerker,
som förgäves spana efter en schematiserad,
arkaiserande Kristusgestalt i kompositionens
mittaxel.
Den traditionella stiliseringens torra vindar
svepte annars med tvärdrag genom flera salar.
Man kände sig beklämd inför dessa klatschigt
förenklade himmelska härskaror, som i
välberäknade’ bataljoner och fylkingar kretsade
omkring en blond ljuskälla eller en
förtunnad Kristusgestalt i strålkastarbelysning.
Syftar sådant mot den märgfullt kristna konst,
som kyrkan efterlyser, ja då återstår ännu
en lång väg att vandra för landets rutinerade
utövare av kyrklig dekorativ konst. Bland
förslagen i krematorietävlingen tyckte man
sig dock kunna skönja äkta religiös
grundstämning i ett par fall, t. ex. i den enkla,
gripande nr 45 med mottot »Inför evigheten»,
där man bara ser en uttrycksfullt tecknad
och målad figurgrupp mot rymden.
En alldeles otvetydig iakttagelse kunde
också göras på krematorieutställningen: många
av våra bästa yngre konstnärer hade
krampaktigt spänt sig i en uppgift, som icke låg
väl till för dem. Nils Nilssons förslag »Vart
gå vi?» med sin osmälta blandning av lyriska
detaljer, flaxande ljusknippen och stela
skärmavsnitt visade, att icke ens en stor dekorativ
begåvning kan, hur allvarligt han än tar itu
med uppgiften, få något värdefullt ur en
mekanisk kombination av disparata detaljer.
En kubistiskt orienterad skånsk
förslagsställare, som gjort utsökta fristående utkast i
en originell teknik, hade fogat samman sina
rektangulära detalj kompositioner med nästan
otroligt lättsinne. Det blev bara en tappad
kortlek, som retade åskådaren genom sin
brutalt sönderhackade linjerytm. Efter
anblicken av dylika saftlösa konstruktioner
kände man sig dubbelt vederkvickt inför
Sven Erixsons förslag. Även om hans
komposition ännu är mycket bristfällig ifråga om
236
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
