Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Homonymien i franskan. Språkkåseri. Av J. Melander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. Melander
mest besvärande, skapades nya uttryck. Den
banala karaktären hos ersättningsorden visar
språkpsykens hjälplöshet i den uppkomna
situationen.
Det latinska gallus ’tupp’ var i äldsta tid
utbrett över hela Gallien. I norra Frankrike,
där formen var jal eller jau, blev det tidigt
utträngt av coq, som är ett ljudhärmande ord,
imiterande tuppens galande. Man kan
jämföra det tyska Kuckuck som fått betydelsen
’gök’. I båda fallen är det ett affektbetonat
synonymt ord, som segrat.
I södra Frankrike har gallus levat kvar
ända till våra dagar på ett stort område, som
sträcker sig från Italiens gräns till floden
Garonne. I trakterna väster om Garonne,
d. v. s. i landskapet Gascogne, saknas
emellertid i det nutida språket varje spår av
gallus. För ’tupp’ brukas där tre ord, nämligen
azan, ’fasan’, bigey, som är den gaskogneska
formen för det franska vicaire ’vikarie’ samt
put av pullus ’kyckling’ med den just för
dessa trakter karakteristiska övergången av
Il till t. Förekomsten av tre nya benämningar
för tuppen, som runt omkring det lilla
området behåller sitt från latinet ärvda namn,
antyder, att gallus av någon anledning
befunnits odugligt. Så är ock fallet. Enligt den
nämnda ljudlagen, att II övergår till t, blev
gallus i Gascogne gåt och sammanföll så med
gåt av gattus, som är den i södern
förekommande biformen till cattus ’katt’. Det säger
sig självt, att dessa vanliga djur, som
förekomma på den minsta lantgård och i den
enklaste stuga, icke kunde ha samma namn.
I konflikten mellan de likalydande orden fick
det, som betecknade ’tuppen’ vika. Om man
på språkkartan för tupp prickar in gränsen
för det område, där II övergår till t och där
således gallus och gattus bli identiska, finner
man, att den nästan till punkt och pricka
sammanfaller med den gräns, som utestänger
gallus från Gascogne.
I den äldsta franskan hette ’kött’ char, som
är den ljudlagsenliga formen av latinets caro,
carnem. Ordet brukades, liksom ännu i våra
dagar det motsvarande italienska och spanska
carne, såväl för oslaktat som för slaktat, till
mat avsett eller berett kött. Så länge char
hade denna form, synes det icke ha varit
behäftat med någon svaghet, som minskade
dess användning. Efter 1300 börjar det
emellertid antaga formen chair i kraft av den frän
denna tid i riksspråket inträdande växlingen
mellan a och ä framför r. Samtidigt konstate-
ras en märkbar minskning i ordets
användning i betydelsen ’kött avsett att ätas’, och
det nuvarande ordet viande, som vi känna
från de franska matsedlarna, börjar uppträda
som ersättning. Striden mellan de båda orden
avgöres under 1500-talet till förmån för
viande, som efter denna tid är ensamt brukat
i den nämnda betydelsen. Gilliéron sätter
tillbakagången av chair i samband med den
ljudlikhet, som ordet fick med substantivet
chère ’ansikte’, av det latinska cara. Man inser
utan svårighet, att denna homonymi måste ha
känts odräglig. Une belle chère och une belle
chair, där de båda substantiven uttalas lika,
kunde ju betyda såväl ’ett vackert ansikte’
som ’ett vackert kött’. Ur konflikten mellan
de båda likalydande orden utgick heller inte
chère ’ansikte’ utan betydande förluster. Dess
bruk inskränktes till endast de tvenne
fraser, där det ännu användes, nämligen fairs
bonne chère, faire chère lie à quelqu’un =
visa någon ett vänligt ansikte, hjärtligt
mottaga någon.
I dialekterna, som icke berördes av den
nämnda riksspråkliga övergången av a till ä
framför r, lever det latinska caro ännu ett
fullt liv under de former, som den lokala
fonetiken anvisat åt detsamma. Ett undantag
finns dock, som bör omnämnas som ett
exempel på det sätt, på vilket dialekterna befria
sig från homonyma ord. I Picardie och
Normandie, där k framför a bibehållit sitt hårda
ljud, heter vårt ord icke car, som man väntar,
utan char. Detta är ett lån från Parisfranskan.
Varför har den inhemska formen car gått
förlorad och ersatts med detta lån? I dessa
provinser försvagades den feminina artikeln la till
le, varigenom sedan äldsta tid ali
genusskill-nad mellan substantiven utplånades. La car
blev följaktligen till formen identiskt med
le car ’vagnen’ av carrus. Man tänke sig i en
slaktares mun en sats som denna: Mettez le
car sur le car, och det är lätt att inse, att
homonymien icke kunde tolereras. Lånet av
den riksspråkliga formen char måste ha gjorts
mycket tidigt, före 1300.
Från samma trakter, där latinskt k
kvarstår framför a, kan anföras ett homonympar
cant av cantus ’sång’ och camp av campus
’fält’. I Normandie ha båda de inhemska
orden försvunnit. För det första, nämligen
’sång’, har inlånats den riksspråkliga formen
chant, och fält heter clos ’inhägnad’ eller
piece ’stycke’ (av åker).
Jag skall ge ett exempel på en semantisk
282
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
