Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Hjalmar Gullberg. Av Olle Holmberg - Vad är människan? Av Salomo ibn Gabirol. Från hebreiskan av Felix Saul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hjalmar Gullberg
Han är ej ond, ej heller god;
han är en eld, ett brus, en flod.
Snart i hans stormvind sjunger jag
och virvlar i hans vattendrag
och brinner i hans morgonglöd
fjärran.
Men hemma bär ni ut mig död.
Om Hjalmar Gullberg har blivit en makt
i vår poesi — och han har blivit det — så
år det väl av två skäl. Han har visat igen
att vers kan vara skön utan att vara
ouppriktig eller schablonmässig, och han har
visat att man kan ha en smula kontakt
med det som i en eller annan mer eller
mindre dunkel mening kallas att vara
»idealist» — det är inte säkert att termen
är den i sammanhanget bästa — utan att
vara uppstyltad och pryd. Hans lärjungar
kommer att förenkla och fixera hans
stämningar; det gör ju alltid lärjungar, och man
kan inte bara av den anledningen önska att
det skulle upphöra att finnas lärare i
världen. Själv är han komplicerad och
föränderlig. Man vet vem han är men inte
alltid var man har honom eller hur han ska
uttrycka sig. Vill man tillgripa termer och
högtidliga ord så kan man säga att det
förra av dessa ting är, då det gäller poeter,
personlighetskriteriet, medan det andra
är kriteriet på en personlighets liv.
VAD ÄR MÄNNISKAN?
Av SALOMO IBN GABIROL
Från hebreiskan av Felix Saul
I som bon i hyddor av ler, varför lyften I ögat?
Människan har intet framför fänaden!
Oss tillhör att inse, att vi äro som masken;
vår rygg ger oss stöd som av ler — men ändå högmodas vårt hjärta!
Vad förmån har människan? — Hennes ände är graven,
det blir hennes lott — om hon så levde i tusen år.
Om hon vandrar i gensträvighet, möts hon av vredens glöd,
förtäres av lågan — skyddas ej av sitt guld.
Du bräckliga människa, öppna ditt öga och se:
varifrån är du kommen, och vart leder din väg!
Ditt liv, du arme, eländige, är likt Jonas träd:
det kom till på en natt, men fick ej se dagen.
317
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
