Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Kring Léon Blum. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
drag, anekdoter och personliga minnen; han
var för övrigt en av utgivarna av Revue
Blanche, den tidskrift vari Blum medarbetade
under en följd av ungdomsår. Boken är
emellertid späckad av sakfel i fråga om allmänt
bekanta, kontrollerbara fakta, och med ali
beundran för både människan och
statsmannen Léon Blum återkomma författarna
gång på gång till den förbryllande dualismen
i dennes väsen.
Långt mer grundliga och inträngande äro av
naturliga skäl ett par franska arbeten. Men
förutvarande professorn i internationell rätt
vid universitetet i Haag Marc Vichniac
har i sin utförliga och omsorgsfulla, rätt
panegyriska levnadsteckning (Léon Blum.
Flammarion, Paris) avhållit sig från varje
psykologisk djuplodning och inskränkt sig till
att i allmänna ordalag framhålla föremålets
lysande intelligens och brinnande
rättfärdig-hetspatos, omutliga hederlighet och trohet
mot sina idéer. I gengäld kan Vichniac ur
ärmen skaka fram ett så effektfullt
trumfkort som Poincarés ord till greve Sforza, att
Léon Blum är »en av det franska parlamentets
finaste intelligenser och mest aktningsvärda
karaktärer». Detta uttalande av en stor
motståndare är väl i sin tur bara ett symtom
på den respekt som mannen, trots alla de
invektiv varmed han överhopats, lyckats
tillvinna sig från skilda politiska läger.
Slutligen kan en frän och illvillig men långt
ifrån ointelligent konservativ kritiker som
Marcel Thiébaut (En lisant M. Léon Blum.
Gallimard, Paris) göra till slutnumret i sin
polemiska fäktkonst en uppvisning av själva
det undvikande och undflyende i Léon Blums
karaktär. Han ifrågasätter, om denne
överhuvud besitter ett eget jag, en egen
individualitet, och om inte hans oomstridda
intelligens till äventyrs är logerad i ett slags
tomrum, som är i ständigt behov att fyllas av
andra förebilder och personligheter, andras
böcker, tankar och idéer. Och Thiébaut
utslungar det något djärva påståendet, att
övergångarna i Blums liv ägt rum utan alla
inre kriser och endast inneburit ett ombyte
av förebild eller klädedräkt, en fortgående
anpassning till nya omständigheter och nya
intryck.
Det är en tes, som man nog bör ta med allra
största reservation. I det följande skola vi
uppvisa varför. En upprepad omkoppling
mellan tvenne levnadsstilar behöver ju inte
vara ett bevis på lättvindig opportunism
eller bristande inre allvar och sammanhang,
och i Blums fall har man alldeles tydligt att
räkna med skakande och djupt ingripande
yttre händelser. Men säkert är, att det för
den avlägsne iakttagaren och läsaren är ännu
vanskligare att få ett riktigt grepp om det
centrala hos denne välbärgade judiske
borgar-son, som blivit den franska socialismens ledare.
Kritikerns och moralistens skrifter präglas,
med ett par markanta undantag, av något
torrt opersonligt, som i någon mån synes
bekräfta Marcel Thiébauts stränga dom. Men
om man inte så snart lyckas komma M.
Blum personligen närmare in på livet, så
kan man i varje fall ägna någon
uppmärksamhet åt det kapitel i Tredje Republikens
intellektuella historia där han hör hemma.
2.
Thibaudet, den mångkunnigaste och
spirituellaste av nutida franska kritici, har i en
uppsats i La Nouvelle Revue Frangaise för
1932 dragit upp riktlinjerna för en historik
över »le parti intellectuel», den grupp
akademiska socialister, som alltsedan
Dreyfus-affären framträtt med en egen profil i
Frankrikes kulturella och politiska liv. Bland de
psykologiska förutsättningarna för
gruppbildningen nämner Thibaudet Tredje
Republikens behov av att skapa ett slags
republikansk andlighet, en lekmannakyrka,
vari lärare och professorer fullgöra en
nästan prästerlig funktion. En sådan statlig
och laicistisk motsvarighet till Port-Royal
och Saint-Sulpice har École Normale
Supérieur kommit att utgöra. Över denna
berömda högskola med anor från
encyklo-pedismen och revolutionstiden, har en
rad av Frankrikes yppersta lärda och
författare, Taine och Pasteur, Bergson och
Jaurès, Péguy och Jules Romains, lagt sin
väg till berömmelsen. Den yttre ramen
bildade Seinemetropolens klassiska
lärdomskvarter, Quartier Latin, på vars
studentkaféer man år 1888 avvisat boulangismens
nationalistiska operettupptåg och på allvar
slutit upp kring republiken. Det var här
universitetssocialismen föddes, huvudsakligen
bland fattiga landsortsstudenter, som tack
vare frikostigt utdelade statsstipendier
kunnat fullfölja sina studier i huvudstaden
och sedan från Panthéon-kullen, där École
Normale är belägen, spredo sig ut över landet
för att intaga mer eller mindre framskjutna
ställningar inom universitet och skola, press
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
