Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Kring Léon Blum. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kring Léon B liim
och stupade redan i september 1914. Romain
Rolland drev objektiviteten in absurdum och
hamnade i Schweiz, »ovan stridsvimlet».
Jaurès, centralgestalten i »le parti intellectuel»,
hade fallit för en fransk nationalists kula.
Men det fanns händer villiga att fortsätta hans
verk, händer som inte skydde vare sig
vardagsmödan eller stridsvimlet. Blum stod kvar
på sin post tills Sembat demissionerade 1916.
År 1918 fick han i uppdrag att utarbeta det
handlingsprogram som antogs 1919. Samma
år invaldes han i deputeradekammaren
—-vid 47 års ålder. Vid kongressen i Tours 1920
splittrades partiet i socialdemokrater och
kommunister. Blum var den som kraftigast
bekämpade anslutningen till Moskva.
Kommunisterna togo med sig majoriteten jämte
partitidningen. Allt fick organiseras om. Från
1921 blev Le Populaire det nya partiorganet.
Blum ingick som dess politiske redaktör och
förblev så, med ett uppehåll 1924—27, fram
till 1936. Sedan Guesde och Sembat avlidit
1922 kunde ingen göra honom platsen som
partiledare stridig.
Sin första valseger vann den nye
partiledaren 1924. I gemensam opposition mot
Ruhrockupationen och Poincarés skattelagar
hade vänsterpartierna i en kartell
återupplivat det ur Dreyfus-affären framgångna block,
som upplösts omkring 1909. Kartellen vann
slaget, och segerherrarna voro Painlevé,
Herriot och Blum, alla tre gamla kamrater
från École Normale. Deras jämnåriga inom
skönlitteraturen hade långt tidigare gjort
sina främsta insatser, men inom den franska
gerontokratien är en politisk generation inte
färdig förrän i femtioårsåldern, framhåller
Thibaudet. De första krigsårens
samlingsregeringar hade blott varit en episod, betingad
av det extraordinära läget; nu först hade de
intellektuella combattanterna från 1898
definitivt nått fram i första ledet, och ännu i dag
håller sig deras glesnade lilla skara kvar på
skansen. Den dag den siste av dem försvunnit
ur Frankrikes kulturella och politiska liv, är
det också en särskild ton, en särskild färgklang,
som för alltid är borta.
5-
Förutom ett antal broschyrer har Blum inte
utgivit mer än två politiska skrifter. La
Réforme gouvernementale (1918) utgöres av en
rad artiklar, där Blum, byggande på sina
erfarenheter som Sembats »chef de cabinet»
och delvis med engelska mönster för ögonen
föreslår vissa reformer i ministärens
organisation, vilka han endels omsatte i praktiken 1936.
Les Problèmes de la Paix (1931) är ett urval
artiklar i freds-, avrustnings- och utrikesfrågor,
som i sin förhoppningsfulla pacifism redan
förlorat ali aktualitet. Några spår av
materialistisk historieuppfattning eller marxistisk
metod finner man lika litet i dessa böcker som
i Blums kritiska produktion. De socialistiska
synpunkterna framträda väl öppet här och
var i artikelsamlingarna En lisant (1906) och
Au Théåtre (I—IV, 1906—11), men annars
är det först och sist de bedömda verkens
logiska och psykologiska struktur som
granskaren diskuterar, likt vilken borgerlig kritiker
som helst. Det är dagskritiskt allmängods,
som knappast erbjuder något av speciellt
intresse. Märkligare är Blums debutbok,
Nou-velles Conversations de Gæthe avee Eckermann
i8gy—igoo (1901), där den återuppståndne
olympiern är författarens eget språkrör, en
parisisk konversatör, som behagfullt kåserar
om fransk och annan litteratur från skilda
epoker. Men denne Gæthe avlägger också
rapport från 1899 års franska socialistkongress
och ställer sig därvid på Jaurès’ sida i debatten
med den doktrinäre marxisten Guesde samt
planerar en tredje del av Faust, vari den
föryngrade doktorn skall uppträda som
socialistagitator — tydligen modellerad på Jaurès’
idealgestalt — en agitator, som vill vädja, inte
till massans instinkter utan till dess förstånd,
instruera och övertyga. I judefrågan gör
Gæthe uttalanden som visa, att det i Blums
socialism också finns ett stänk rasmedveten
messianism. Om boken inte vittnar om någon
större anspråkslöshet hos den tjugonioårige
författaren, så ådagalägger den likväl det inre
sammanhang mellan skribenten och politikern
som man varit benägen att förbise för ombytet
av livsstil.
En av de samtida franska författare
Gæthe-Blum satte högst var dramatikern
Porto-Riche, som på scenen introducerat den
äktenskapliga erotikens psykologi. I Du Mariage
(1908), en moralpsykologisk traktat och
exempelsamling i traditionell fransk stil, utvecklas
ett tema som funnits framlagt redan i
Porto-Riches bekanta komedi Amoureuse (1891),
nämligen den ödesdigra brist på sexuell
jämn-spelthet, som måste hota att undergräva varje
typiskt franskt borgaräktenskap, ingånget
mellan en erfaren, ofta utlevad man och en
helt oerfaren, i klosterliknande avskildhet
uppfostrad ung flicka. För att rädda äkten-
327
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
