Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Kring Léon Blum. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
skåpet pläderar Blum nu för samma tes som
den förbittrade hjältinnan i Amoureuse: »Ack,
man borde säga till de unga flickorna, att
kärleken och äktenskapet är två skilda saker
som inte går ihop. De skulle välja förut eller
också göra som ni (= männen), älska först och
gifta sig sedan.» Även kvinnan borde leva ut
sina polygama böjelser före äktenskapet.
Själva tesen verkar väl inte lika chockerande
på Strindbergs och Ellen Keys landsmän som
på det franska borgerskap, för vilket brudens
jungfrulighet är en av moralens hörnstenar.
Men frånsett det skeva och ensidiga i att som
Porto-Riche och Blum skriva ned
äktenskapets problematik till den fysiska
samstämmighetens primfaktorer, har Du Mariage en
smak av erotisk kasuistik och sliskig
sensualism, som är föga aptitlig och tämligen
svår att smälta, i varje fall för nordiska
läsare.
Blums sista och mest betydande
litteraturkritiska arbete är Stendhal et le Beylisme (1914),
som utkom fjorton dagar fore mordet på Jaurès.
De självbiografiska inslagen i boken äro
uppenbara. I sin beundran har Blum nog för letts
att idealisera föremålet. Stendhals
lyckobegrepp har knappast inneburit en så
gæ-theansk utveckling av personlighetens alla
förmögenheter som Blum söker göra
gällande. Blott kärlekens extatiska tillstånd
eller njutningen av ett konstverk kunna
ge en föreställning om detta lyckoideal;
det har ingenting med ytlig sinnesglädje
eller yttre framgång att göra, menar Blum
av åren 1906—14. Hans beröringspunkter
med Stendhal äro inte svåra att finna.
Föreningen av högt uppdriven sensibilitet
och kallblodig, logisk analys framstår hos
båda som en förbryllande dualism. Båda
äro demokrater av förnuft och övertygelse
men aristokrater till känsla, nerver och smak.
Men framför allt har Blum upplevat den
smärtsamma kollision mellan jaget och
samhället, som torde vara »beylismens» själva
urcell.
I medveten efterföljelse till 1700-talets
sensualister och rationalister, Helvétius och
Condillac, hade Stendhal vänt sig direkt till en
elit, vilken, samtidigt som den begränsar
förnuftets roll till ett logiskt ordnande av
erfarenheterna, tror på dess allmakt över
emotionella tillstånd, moraliska faktorer och
andra naturfenomen. Inte fråga om annat än
att Blunt räknar sig till den så fattade eliten.
Men en dylik elit måste alltid råka i konflikt
med samhället och konventionalismen; den
kommer att intaga en isolerad sidoställning
och utarbeta en skyddsmekanik av universell
skepsis och misstro, av skenbara koncessioner
och föraktfull ironi. Bakom denna
ogenomträngliga rustning kan man sedan hänge sig
åt sökandet efter en lycka av ovannämnt
slag. Grunden för denna livsvisdom var den
blyge, självmedvetne och hypersensible
landsortsynglingen Henri Beyles första
förödmjukande upplevelser i Konsulatets parisiska
salonger.
Men även den unga Tredje Republiken
framvisade ett samhälle, vilket, liksom
Konsulatets, hade jämlikheten till princip men inte
till praktiskt rättesnöre. Generaliseringen kan
inte dölja, att det är om sig själv Blum talar,
då han berättar (s. 296 f.), att även hans
jämnåriga bittert fått erfara den borgerliga
slätstrukenheten och konventionalismen, och
att hos dem som hos Stendhal sinnet för
jämlikhet och kärleken till rättvisan förenades
med känslan av att vara en undantagsvarelse
och tillhöra en elit. På så vis uppammades
ett slags socialt hat. De första besvikelserna,
de i ensamhet genomlidna kvalen lämna ibland
outplånliga spår, och det slutar med att
samhället utgör en ständig påminnelse om
ut-ståndna orättvisor. Hur dessa smärtsamma
ungdomsupplevelser gestaltat sig i Blums fall,
veta vi ingenting om — gissningsvis kan man
antaga, att de haft något samband med hans
härstamning — men ur dem tycks ha
framgått både den Blum, som helst av allt velat
förskansa sig i sitt bibliotek omhuldad av
kvinnlig kärlek, och som också gjorde det tills
yttre händelser drev honom ut i stridsvimlet,
samhällskritikern Blum och den Blum, som,
i likhet med Stendhal, på många samtida
iakttagare gjort ett intryck av känslotorka
och kall ogenomtränglighet.
I företalet till en senare upplaga av
Stendhal et le Beylisme har författaren uttryckt
den främlingskänsla han numera erfar inför
boken; är det egentligen han själv som skrivit
den, eller är den en avliden broders posthuma
verk? I rollen som borgerlighetens antipod
har den estetiserande intelligens- och
känsloaristokraten avlösts av den stridande
socialisten. Det gäller både Léon Blums historia
— och Europas.
328
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
