Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Det religiösa läget i Tyskland. I anslutning till ett samtal med riksledaren Alfred Rosenberg. Av Rudolf Kinsky. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rudolf Kin sky
för skolningen till en världsåskådning inom
N.S.D.A.P. och de till detta anslutna
grupperna, grundaren av den nationalsocialistiska
rasläran, riksledaren Alfred Rosenberg,
och riktat några frågor till honom.
Alfred Rosenberg och det religiösa läget
Alfred Rosenberg mottog mig mycket
vänligt. I hans enkla arbetsrum vid
Margareten-strasse sitta vi mitt emot varandra. Vad som
överraskar främlingen hos Rosenberg är
riksledarens mänskligt vinnande sätt, som man
spårar bakom ali ordknapphet och torrhet.
Mycket ofta glider ett charmerande leende
över hans ansikte, då han försöker närmare
förklara det ena eller andra, och han
förefaller att vara tacksam och finna sig väl i
samtalet då han märker att han icke först
måste hålla ett privatföredrag om de
grundläggande begreppen på det kulturpolitiska
området.
Jag frågar om nationalsocialismens
förhållande till kristendomen så som det ter sig
för honom, riksledaren.
»Förhållandet,» svarar Rosenberg, »mellan
nationalsocialism och kristendom, eller låt
oss hellre säga kyrkorna, får man icke
bebetrakta och fatta från den dogmatiska utan
från den historiska sidan. 1918—19 befann
sig Tyskland icke blott i ett politiskt
sammanbrott utan det hade också råkat in i en
fruktansvärd själslig, andlig och moralisk
hopplöshet. Vi sade oss att denna belägenhet
egentligen borde kunnat framkalla en inre
pånyttfödelse hos alla ännu starka människor,
men vad vi fingo uppleva var endast detta:
då nationalsocialismen med få förkämpar
ställde uppgiften för sig att återuppväcka
känslan för Tysklands ära och sätta in tillräckliga
krafter mot hela den kulturella upplösningen
och mot religionsförhånandet, då fann den
icke gensvar utan måste uppleva att det till
exempel på det katolska mötet i Konstanz
1923 förklarades: ’Nationalsocialismen är
tjugonde århundradets största heresi.’ Vid en
tidpunkt alltså, då man hade bort uppbåda
just den största och starkaste folkkänslan,
ställde man sig officiellt fientlig gentemot
nationalkänslan. Enligt denna programpunkt
ha också även mycket framstående
kyrkofurstar alltjämt förhållit sig — och, det får
man icke glömma, med understöd av
centrum (det katolska partiet). Här förklarade
sig nu stora delar av kyrkan identiska med
centrumpartiet, då partiets ledare tillika voro
höga kyrkofurstar. Den fientliga inställningen
gick så långt att då en katolsk gauleiter i
NSDAP avled, man vägrade honom kristlig
begravning. Detta har helt naturligt
framkallat en liknande hållning hos oss, och man har
sagt sig att det icke varit tillfälliga utslag av
en dagspolitik utan följden av en under
årtionden ja kanske århundraden bedriven
uppfostran, även av den anledningen att
Tyskland till två tredjedelar var protestantiskt.
Påven har en gång sagt: ’Luther har förlorat
världskriget.’ Centrum som slöt sig till den
ateistiska socialdemokratien bar skulden till
förräderiet 1917 i riksdagen. Centrumledare
medverkade i de separatistiska rörelserna i
Rhenlandet, som ville göra Rhenlandet till
en republik. Och därför måste man nu fråga
sig: ’Hur förhåller sig nationalsocialismen i
dag ?’ Nå, biskoparna predika nu liksom förut,
de utsända sina herdabrev så ofta de ha lust,
predikan är fri i alla kyrkor för så vitt den
icke tar ställning mot statens åtgärder; vad
de icke få och icke kunna få, det är att taga
ungdomens hela uppfostran i sin hand. Det
skall den rörelse göra som har räddat
Tyskland. Aldrig kunna de som prisgivit
Tyskland övertaga den tyska ungdomens
fostran. Detta skulle man icke kunna utsätta
ungdomen för.
Det år självfallet att hela denna fråga
också många gånger betraktats ur
historiefilosofisk synpunkt och icke blott i en
tioårig politisk kamps tecken. Det är enligt vår
mening icke någon tillfällighet. Bestämda
åsikter ha också vänt sig mot den protestantiska
kyrkan. Och då måste vi säga oss: Vad gjorde
den protestantiska kyrkan? Den
protestantiska kyrkan har under dessa femton år som
kyrka icke företrätt någonting på något sätt
nationellt förgripligt. Den har hållit sig borta
från hela den politiska striden. Enskilda
präster ha också varit aktivt verksamma i
vår rörelse. Ingen har särskilt tvistat om
enskildheterna i den protestantiska dogmatiken.
Som kyrkans företrädare uppläste de på den
tiden inga herdabrev, såsom de till en del
göra nu. Men icke heller de ha något anspråk
på att få taga hand om ungdomens allmänna
fostran, ’därför att de en gång voro neutrala’.
Den protestantiska kyrkan förhöll sig
stats-trogen under de preussiska konungarna och
genomförde ärligt denna övertygelse. Men i
dessa dagar har den i stora delar plötsligt
anmält starka reservationer. Konservativa kret-
332
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
