Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Det religiösa läget i Tyskland. I anslutning till ett samtal med riksledaren Alfred Rosenberg. Av Rudolf Kinsky. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det religiösa läget i Tyskland
sar ha sagt att hela rasläran icke passar
samman med Gamla Testamentets lära. Mot
uppenbarelserna får överhuvud taget
ingenting förkunnas. Denna strid har lett till
ett pro et contra, icke mellan en bestämd
protestantisk kyrka och nationalsocialismen,
utan inom protestantismen själv. Den ena
gruppen ställde sig statspolitiskt positiv,
nämligen de så kallade tyska kristna. Gentemot
dem uppstod den så kallade
bekännelsekyrkan, som har ställt sig på en
förreformatorisk ståndpunkt med bortseende från allt
vad man kan kalla fyrahundra års historiska
erfarenhet. Där framträdde ett starkt
kalvi-nistiskt drag, och det är ingen tillfällighet att
deras talesman är en schweizisk kalvinist
(Karl Barth). -Mot dessa kalvinister ha de
ortodoxa lutheranerna vänt sig; det finns
alltså många grupper, och om en enhetlig
protestantisk kyrka kan man överhuvud icke
tala nu längre.
För alla dessa strömningar har
nationalsocialismen intet officiellt intresse. Den
enskilde kan intressera sig därför, men som parti
kunna vi icke’ taga ställning till en dogmatisk
fråga. Vi se våra ideal i bestämda
karaktärsvärden: i den nationella äran, i den tyska
friheten, i folkkamratskapet, symboliserat i
rörelsens stridskamratskap. Detta tyckes oss
vara den riktiga grundvalen för vår hållning
gentemot ödet. Och om man kan företräda
den i livet, så är det ett tecken på stark tro.
Vi vilja ej göra propaganda för utträde ur
kyrkan, vilja inte söka förmå några gamla
kvinnor att släppa sin tro.»
Jag frågar vidare: »Vilken är partiets
inställning till evangeliet såsom sådant?»
»Sedan tusen år tillbaka,» svarar
Rosenberg, »har det uppträtt människor som vilja
’återinföra den rena läran’. För denna rena
lära ha folken bekrigat varandra.
Nationalsocialismen känner sig icke kallad att återställa
denna så kallade rena lära, den vill alis icke
tillerkänna sig någon kompetens till det. Den
som vill göra det bör göra det, men blott
icke inom NSDAP, icke inom den politiska
rörelsen. Vi ha vunnit seger utan varje
medverkan av andra institutioner. Den vägen
vilja vi också gå vidare. I vilken
utsträckning här ett tusenårigt religiöst förflutet
också blir indraget, det kunna vi officiellt
icke taga befattning med.»
Till slut säger jag: »Jag har det intrycket
att många unga människor vilja få undervis-
ning om metafysiska ting och icke få något
svar på sina frågor.»
»Kampen i denna sak,» svarar Alfred
Rosenberg, »får icke besparas ungdomen. Var
och en måste ha mod att också genomgå ett
årtiondes ovisshet. Ungdomen behöver icke
genast få ett färdigt svar på allting.
Nationalsocialismen är dock icke något
kollektivföretag. Det står ungdomen fritt att läsa alla
de olika riktningarnas skrifter och därur bilda
sig en egen åskådning. Huvudsaken är alltid
att den tillkämpar sig en fast
karaktärshållning gentemot ödet.»
Därmed var vårt samtal i det väsentliga
slut.
Jag har blott återgivit det i knappa drag.
Men ordalydelsen är autentisk.
Slutbetraktelse
Då jag närmare övertänker Rosenbergs
yttranden, är det två saker som framför allt
bli klara för mig efter detta samtal. För
det första, att Rosenberg för det han
förkunnar såsom den nationalsocialistiska
rörelsens rasbestämda trosegendom kräver
giltighet som världsåskådning och politik,
men icke som religiös förkunnelse. Detta är
av så stor vikt därför att man mycket ofta
möter den åsikten att i läran om Blut und
Boden skulle en ny religion förkunnas, blodet
skulle vara upphöjt till avgud. Efter
Rosenbergs hela uttalande, varav det föregående
blott är ett utdrag, är det att antaga, att
blodsarvet visserligen är en oundgänglig
förutsättning för den av nationalsocialismen
önskade hållningen, det av den önskade
karaktärsvärdet, men icke en gud som skulle
tillbedjas i Skaparens ställe. Rosenberg
sätter alltså icke det skapade på Skaparens
plats. För det andra tycks det framgå av hans
uttalanden att Rosenberg själv är på det klara
med att rörelsen såsom sådan icke slutgiltigt
förmår tillfredsställa människornas
metafysiska behov och att detta för den nya tyska
människan bestämda metafysiska goda måste
först erövras genom kamp. Rosenberg
anvisar den unga generationen att kämpa sig
igenom till en sådan metafysisk andlig egendom,
han lämnar alltså, och detta är mycket
viktigt, vägen fri för tyskarnas framtida
religiösa utveckling.
Hurudan skall denna kommande religion
vara beskaffad? Ur vilka källor bör och skall
den ösa? Hur skall den akt vara beskaffad,
333
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
