Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk skönlitteratur i Finland
i en amharisk by,
en högre verklighet än Roms
mordänglars härtåg över dömda länder?
Som svalor svinga av och an en stormig höstdag
högt över skummig kust och hav, som sjuder,
vår tanke svävar, spanande ett fäste
för hjärtats liv i svärdets värld,
— vår fria tanke, själv en underbar,
okuvlig verklighet.
En del av tidsdikterna i »Atlantisk
bränning» har inspirerats av språkstriden i
Finland. Synkretsen är dock stundom alltför
trång i de svensknationella dikterna. Dikten
har inte stigit frigjord upp mot rymden och
vunnit en tillräckligt vid helhetssyn över
stridigheterna. Den bär en prägel av argsint
tidningspolemik, som ofta hugger in på
tämligen meningslösa detaljer i sina försök att
träffa motståndarens akilleshäl. Som
tendensdikt kan den göra mera skada än gagn.
Men i »Atlantisk bränning» finns också en
nationell dikt, som öppnar vida perspektiv åt
många olika håll. Här upprepas den
kontrastering av finskt Och svenskt, av
insjölandskapet och skärgården, som förekom i dikten
»Två toner» i Mörnes debutdiktsamling »Rytm
och rim». Den möter oss i »Atlantisk bränning»
i de två dikterna »Sång till granen» och »Sång
till eken». Polemikens större skärpa i de två
nya dikterna vittnar i sin mån om hur mycket
bistrare det andliga klimatet i Finland blivit
sedan sekelskiftet. Den förra dikten anknyter
direkt till det finska ordstävet:
Lyssna till den granens susning,
vid vars rot ditt bo är fäst.
Historiskt sett kan man säga att Mörnes
forkastelse av gransymbolen utgör en polemik
mot den runebergsk-topelianska
patriotismen. Mörnes dikt är en bekännelse till den
svenska nationalitetstanke, som skapades
främst av Axel Olof Freudenthal och bland
vars bärare i nutiden Arvid Mörne är en av
de allra främsta. Ur nuets synpunkt sett har
Mörnes dikt dock inte enbart sin udd riktad
mot en mängd politiska företeelser i Finland,
framförallt den finska nationalismen, utan
kanske också mot den rätt starkt
framträdande orientering till en ny runebergskt färgad
patriotism, som går genom så många
finlandssvenska författares verk i våra dagar. Ja, en
dikt, »Drömseglats», som hör samman med de
nyss nämnda dikterna, kan t. o. m. sägas vara
en polemik mot Mörnes egen underbara
patriotiska dikt »Ödemarkslandet» (i diktsamlingen
22—Ord och Bild, 47 :e årg.
»Sommarnatten»), som var inspirerad av
Finlands självständighetstanke och
jägarrörel-sen och klingade ut i ett triumfalt fosterländskt
apoteos:
Allt tommare blir mig den vises tal,
hans världsmedborgarkrav.
Vad kvitta mig Siam och Senegal
mot en kust vid ett islagt hav?
Allt mindre jag fattar den ädles tår
över fjärran länders nöd,
när över hans egna grindar står
en himmel, ofärdsröd.
Allt dyrare, skönare strålar det
i min själ, mitt ödemarksland
med drivor och tigande enslighet
över frusna skogars rand.
(Ödemarkslandet. 1915.)
Den verklighet som vanns var grå och
småskuren i jämförelse med jägaraktivisternas
drömmar och skaldernas syner. Den kan inte
inspirera Arvid Mörne — liksom inte heller
Bertel Gripenberg. Ödemarkslandet i snön
vid polcirkeln håller inte mera honom
bunden, hela världen lockar och han seglar åter
ut mot okända kontinenter som en ny
Columbus:
Allt längre i fjärran, knappt fattbart mer,
jag hörde det klaga och ropa.
Jag var stadd på en märklig, kolumbisk läns.
Farväl, farväl Europa!
Du gamla, glorvördiga kontinent,
försvinn bakom fräsande sjöar!
Farväl även du, mitt fosterland,
där det alltid snöar, snöar!
Hur kunde jag slösa min kärlek på dig:
ständigt giva och giva?
Allt gott jag har velat, allt stort jag drömt
begrov du i din driva.
(Drömseglats.)
Inom Mörnes diktning är motsättningen
mellan »Ödemarkslandet» och »Drömseglats»
en upprepning av den rytmiska växling
mellan nationalism och kosmopolitism, som så
skarpt framträtt hos många finlandssvenska
författare: man tänke på motsatsparet
Runeberg—Tavaststjerna! Tavaststjernås eget jag
var ju en mosaik, där internationalismen och
patriotismen fällts in oförmedlat tätt vid
varandra. Också Arvid Mörne, den finländske
aktivistskalden, den patriotiske sångaren i
pansar, inspireras nu av ali världens stora
idékamp. Hans målaröga fängslas inte bara
av hembygdslandskapen, utan också av
Siam och Senegal!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
